Anton kommer snart hit med pizza. Jag vet inte vad vi ska hitta på ikväll, det blir väl antagligen film som vanligt. Jag vill göra något speciellt, men jag kommer inte på något. Sex månader är ju ett halvt år. Det är ändå en jävligt lång tid om man tänker på det.

Som den tjej jag är så har jag världens bästa minne när det gäller sånt här. Den 16 februari halv tolv på morgonen låg Anton och tog hand om mig för att jag hade feber. Han höll ett långt tal om hur mycket han tyckte om mig och sa sen att han älskade mig. Jag sa inte att jag älskade honom tillbaka, men jag sa att jag var kär i honom. När jag pratar om detta brukar jag skämta och säga att jag var så yr av febern att jag inte visste vad jag sa. Men jag blev frisk och kände fortfarande samma sak och efter ett tag kunde jag säga att jag också älskade honom och nu har vi stått ut med varandra i ett halvår.