När vi skulle gå och fika i torsdags hade alla lärarna klätt upp sig. Dom hade på sig klänningar, tiaror, kavajer och det spelades klassisk musik. När alla satt sig ner blev vi serverade tårta och sen sa en lärare att dom skulle dela ut årets nobelpris till ett visst antal elever. På skolan finns det några elever som "gjort något för skolan". T.ex. finns det en kille som en gång i veckan har filmkväll i aulan, en tjej har startat en promenadgrupp som promenerar en viss sträcka varje vecka, osv.

Det hölls ett tal för varje pris och sen blev en efter en uppropad till scenen och fick en chokladmedaljong och ett diplom. När det var dags för sista talet lyssnade jag inte eftersom min tårtbit tog hela min uppmärksamhet, men när jag hörde Antons namn ryckte jag till och hoppade sen till när jag hörde mitt namn. Jag hade ingen aning om vad vi vunnit, men Anton började gå mot scenen och jag blev så uppspelt att jag sprang förbi honom och när jag stod uppe på scenen såg jag att några andra klasskompisar också var påväg upp. Då kom jag ihåg samkvämet som vi skapade för några månader sen och förstod att det var det det handlade om. Jag blev löjligt glad eftersom jag aldrig fått något pris som har med skolan att göra, så jag satt och flinade mig igenom resten av fikat och sen sprang jag och ringde mamma som blev lika glad som jag.