... på det här med skolk.

I grundskolan var jag livrädd för att skolka. Om man inte kom till lektionerna eller kom dit och luktade cigarettrök ringde lärarna hem till föräldrarna med en gång och då längtade man knappast tills skolan var slut. En gång i åttan fick iallafall en klasskompis för sig att han skulle skolka från sista lektionen och han ville ha med mig. Jag satt tillsammans med honom på en gräsplätt i en timme och mådde så illa att jag trodde att jag skulle kräkas och när jag kom hem väntade mamma och pappa med en utskällning som heter duga. I nian hade jag en pojkvän som gick på gymnasiet som slutade tidigare än mig de flesta dagarna i veckan. Vi var tillsammans varenda dag och vissa dagar saknade jag honom så mycket att jag sa till lärarna att jag skulle till tandläkaren eller vadsomhelst. Mina lögner blev bara fler och fler.

Efter nian började jag på IV. Jag gick dit första dagen, såg alla brats (bland annat Anton), invandrare och fjortisar och fattade med en gång att min stil skulle innebära ett helt år av skällsord och bråk, så jag gick därifrån. Det var det jobbigaste året i hela mitt liv. Jag kunde skolka i en hel månad utan att känna minsta ångest och efter ett tag kändes det som om skolket blivit ett beroende.

Jag kom in på estet, men kunde inte sluta skolka. Tillslut blev jag avstängd pågrund av det.

Sen nian har mitt mål alltid varit att försöka vara i skolan en hel vecka. Gå på varenda lektion och inte ens komma försent. Jag har försökt varenda jävla vecka sen grundskolan och alltid misslyckats.

Igårkväll kom jag på att jag än så länge varit på varenda lektion hela veckan och dessutom till och med kommit till klassrummet före lärarna. Jag var jättenervös när jag skulle somna på kvällen. Tänk om jag skulle försova mig på morgonen eller kanske till och med sova bort hela skoldagen?

När sista lektionen var slut idag satt jag kvar och log.
Jag har varit i skolan hela veckan.