Ibland tänker jag...

... på det här med otursdagar.

Idag var Gud på humör.

Allt började med att jag vaknade fem imorse. Jag var klarvaken, så jag gick upp och gjorde frukost till mamma som skulle åka till Los Angeles. Efter det kunde jag inte somna om, så jag låg och tittade på film tills jag somnade och vaknade av väckarklockan vid åtta för att se till att Ofelia kom upp till fritids. Efter det lyckades jag somna om igen och när jag vaknade vid elva gjorde jag mig i ordning för att gå till arbetsförmedlingen. Jag tittade ut genom fönstret och såg att solen sken, så jag tog på mig en tunn tröja och började gå mot stan. Solen gick i moln med en gång, jag frös och sen började det dugga.

Jag blev sur, gick tillbaka hem och satte på mig en tjockare tröja, skinnjacka och tog med ett paraply. Jag gick ner igen och så fort jag kom ut på gatan märkte jag att jag inte kunde fälla upp paraplyt. Jag kämpade i en evighet, accepterade min förlust och gick upp igen för att hämta ett nytt paraply. Jag använde paraplyet i fem minuter, sen försvann regnet och solen började skina. Det var irriterande att bära runt på ett stort paraply och tjocktröjan och skinnjackan fick mig att svettas som en gris. Tjugofem jävla minuter senare var jag framme på arbetsförmedlingen och fick fylla i en minigrej och så bad dom mig vänta "en kort stund" för att få träffa någon. Under tiden jag väntade började jag fundera över hur jag kunde vara den enda arbetslösa ungdomen i hela Malmö. Hela lokalen var full av mammor med skrikande ungar (jag var såå nära på att ta tag i en av ungarna på ett sätt som jag bara gör på Ofelia när vi är ensamma hemma), äldre män samt en uteliggare med alla sina ägodelar i en sopsäck. Två timmar senare kommer en kvinna som ser ut att skämmas fram till mig. Hon börjar be om ursäkt och säger att dom för det första glömt bort att jag stod i kön med dom andra, för det andra för att dom glömde säga till mig att jag skulle gått till ungdomsavdelningen eftersom jag sitter på vuxenavdelningen och för det tredje för att ungdomsavdelningen stänger om fem minuter. Jag gav henne mitt mest anstängda leende, tackade för mig och började vandra hemmåt.

Planen var att jag skulle vara på arbetsförmedlingen vid två och efter det gå till polisen och fixa ett nytt pass och sen komma hem i lagom tid för att ta emot Ofelia när hon skulle komma hem från fritids. Jag fick powerwalka fort som fan för att komma hem till Ofelia och sen dess har jag legat och deppat framför tv:n. Om jag inte gör något speciellt, kan jag inte råka ut för mer otur. Jag ringde Anton för att få berätta om min dåliga dag, men han sov och orkade inte prata. -.-

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0