Fy fan, vilket avslut på året. Jag och Anton skulle gå ner till fästningen för att kolla på fyverkerierna och vi gick på ett område där marken inte var sandad. Det var ingen smågullig liten vurpa. Det var en livsfarlig vurpa. Vi bokstavligt talat flög upp i luften. Antons överlevnadsinstinkter sattes igång och han tog emot med händerna. Antingen så har jag ingen överlevnadsinstinkt eller så tog mitt undermedvetna över och försökte skydda mina konstnärshänder, för jag landade helt och hållet på ryggen. Det var smärta på högsta nivån, jag blev helt yr och såg silvriga fläckar.

Jag har fortfarande jätteont i ryggen och kan knappt böja mig ner. Dessutom lyckades jag skrapa upp ena armen.