Kort om handlingen. Bortskämt bratunge med blont backslick bygger upp en kopia av Titanic för att åka samma väg som det var meningen att Titanic skulle göra på exakt samma datum, hundra år senare. Bratungens förra flickvän (?) är med på båten och när en tsunami drar med sig ett antal isblock som krockar med båten försöker han hjälpa henne. 

Precis som jag trodde så var inte den här filmen något att ha i filmhyllan. 70/80 % av filmen är datagjort och statisterna orkade inte anstränga sig. När isblocken krockade med båten får man se tre olika personer som springer runt, småskriker lite sådär halvansträngt och trillar. Sen trillar en till, en till och en till... Plötsligt börjar alla trilla åt alla håll. Den enda som faktiskt anstränger sig bland statisterna är en gammal tant som faktiskt börjar putta sig fram i panik (vilket vore det mest naturliga att göra) och skriker för livet, men den stjärnan fick bara vara med i en scen. Innan båten ens har börjat sjunka trillar fyra personer ner i vattnet och plaskar runt (ungefär som när jag badar badkar) och gnäller lite. Den bästa scenen i hela filmen är när man får se en man som springer genom båten. I bakgrunden kan man se ut genom fönstrerna och där ser man en helt upplyst stad några hundra meter bort mitt ute i ingenstans.

Om man ska jämföra uppföljaren med originalet så vinner iallafall Rose Dewitt Bukater mest poäng i girlpower. Hon går från bortskämd flickunge till amazon när hon hämtar yxan och slår loss Jack från hans handbojor. Självklart snurrar också den här filmen kring en tjej och en kille. Men den här tjejen (som jag aldrig lärde mig namnet på) är medelklass och lyfter inte ett finger för att hjälpa till en enda gång. Bratungen däremot imponerar med sina överlevnadsskills och varje gång han ska försöka slå in en dörr, lyfta upp något tungt, osv står bruden bara och stirrar på honom.

Men för att ändå vara lite positiv så är det fortfarande en film om Titanic och jag blev inte helt oberörd av den. Även om skådespelarna inte riktigt nådde fram, så mådde man ändå dåligt av dödsångesten. Dessutom var den väldigt spännande. Jag satt och höll Antons hand genom hela slutet. Men om man ska försöka nå upp till James Cameron så måste man anstränga sig mer än så här.