... på det här med Norge.

För tre dagar sen berättade jag detaljerat för Ofelia vad som hände under andra världskriget. När jag berättat färdigt frågade jag vilket hon tyckte var värst med "historien". Hon sa att det var bomberna och frågade mig vad som skulle hända med Sverige om vi blev bombade. Jag svarade att Sverige aldrig kommer bli bombat (jag nämnde ingenting om Stockholm för att inte skrämma skiten ur henne), eller något land i närheten av oss. Nästa dag fylls alla tidningar och tv-kanaler med nyheterna om katastrofen i Norge. Jag har sen dess suttit fastklistrad framför datorn och läst varenda artikel och långsamt har ett grått moln börjat växa fram i mitt rum. Jag är livrädd. Det hände i vårt grannland, det är alldeles för nära oss. Jag vill tillbaka till Varberg. Ingen galning tänker på att attackera en liten stad, det är storstäderna dom är ute efter. Som bombningen i Stockholm och den där mannen som sköt bussar (och människor...?) i Malmö i våras. Och jag kommer aldrig mer att lita på en man i polisuniform.

Nu innan jag skulle gå och lägga mig, loggade jag in på internet för att kolla om det kommit upp någon ny fakta om Norge. Jag hittade mer information om gärningsmannen och där står att han sagt att han har fler bomber. Samtidigt som jag läser den meningen smäller det till utav helvete ute på gatan. På en sekund flög jag upp ur sängen, sprang in till mammas och pappas rum och skrek att vi blir bombade (...). Mamma och pappa flyger även dom upp på en sekund och mamma utbrister att hon visste att detta skulle hända samtidigt som det hörs en ny smäll. Sen stod vi i vardagsrummet och tittade ut på gatorna tills pappa gav upp och gick och la sig.

Vad det där nu än var för smäll, så ska den människan som orsakade det få lida. Det är inte läge för fyverkerier, smällare (dock var ljudet högre än så), osv för tillfället och hur fan ska jag kunna somna nu?