... på det här med naturens gång.

Jag har alltid varit lite på gränsen till överkänslig när den gäller djur och speciellt när man blandar ihop djuren med döden. När min katt dog hem fåglar, möss, kaniner, osv när jag var liten grät jag alltid. När jag tittar på Animal planet och djurpoliserna plockar upp hundar och katter som plågats så mycket av sina ägare att dom måste avlivas gråter jag sönder. Jag vet att naturen har sin gång, men ärligt talat. Det skiter jag i.

Det är hemskt när lejon dödar antiloper, trots att även dom behöver mat. Det är hemskt när katter fångar och leker med möss, trots att det är deras instinkt. Det är hemskt när man ser mosade igelkottar, rävar, osv på motorvägen, även om dom säkert inte ens hann uppfatta vad som hänt innan dom dog. Och det är hemskt när man ser den mörka sidan hos grisar.

Idag har jag lekt Gud. Eller dödsängel. Jag vet inte.
Imorse fick jag en sån där underbar överraskning på morgonen som man får ibland när man jobbar med djur. Whera hade fått sin första kull med griskultingar. Fjorton stycken och så otroligt fina. Och så plötsligt var en död. Grisar har tydligen ingen koll på vart dom går eller lägger sig, så vips hade hon trampat ihjäl en. Sen trampade hon på en till, men den överlevde. Den fick ett gigantiskt blåmärke över hela ryggen och medans dom andra kultingarna kröp tätt intill mamman och diade, låg den en bit bort och bara skakade. Jag sa till personalen och då började det där talet om naturens gång som jag hört alldeles för många gånger idag. Vi skulle bara vänta och kolla om den skulle överleva eller dö. "Naturens gång, my ass" tänkte jag och smet in i boxen och lyfte kultingen och la den mellan sina syskon. Den slutade skaka efter ett tag, men drack aldrig någon mjölk. Jag stod och vakade över den i flera timmar och varje gång syskonen puttade ut den från högen var jag snabbt framme och lyfte in den igen. Efter ett tag reste den sig upp och gick själv in i högen och personalen sa att den kommer att överleva. Jag blev jätteglad och gick iväg en kort stund för att sopa när jag hörde ett skrik. Jag sprang till Wheras box och när hon reste sig upp så låg kultingen under henne. Död. Och ja, jag började gråta. Jag hade kämpat med honom i flera timmar och fäst mig vid honom och så tog hans mamma bort det på några sekunder. Personalen tog kultingen och la den i påsen med den andra ihjältrampade ungen och så var det inte mer med det. Jag stod och grät i stallet och så var det bara att fortsätta jobba igen.

Jag gick hela tiden och kollade till kultingarna och plötsligt hörde jag det där hemska skriket igen. Den här gången hade Whera lagt sig på halva kroppen på en kulting så huvudet stack ut och den såg mig rakt i ögonen och bara skrek rakt ut. Jag sprang in i boxen och puttade bort grisen och kollade till kultingen som klarade sig. Och så fortsatte dagen. Jag stod och stirrade på kultingarna. Whera trampade en på benet så att den blev halt och jag grät. Sen trampade hon på en till som överlevde och jag grät för jag förstod att flera skulle dö under natten när jag inte var där och kunde hoppa in i boxen så fort något hände och putta bort grisen. Mot slutet av dagen trampade hon så hårt på en unge att den började blöda. När jag slutade gick jag fort mot bussen och så fort jag kom innanför dörren började jag gråta och grät i flera timmar. Det här har varit en av dom värsta "djurdagarna" jag varit med om. Det var så stressande att stå och stirra på kultingarna hela dagen och jag blev helt iskall varje gång Whera ställde sig upp och började gå runt.

Som sagt, jag skiter fullständigt i naturens gång. Om jag kan vara där och peta lite på den och göra det jag kan som människa, så gör jag det. Om man nu ska vara så noga med naturens gång, varför har vi då veterinärer? Varför ska man överhuvudtaget sörja när man får ett missfall eller om någon dör i en annan olycka? Eller gäller bara naturens gång när man pratar om djur?