Egentligen så förstod jag ju vad som var på gång. Han var stel i ena bakbenet, han var desorienterad, han sov mycket mer och dessutom så sov han i min famn dom tre sista kvällarna. Men han rörde fortfarande på sig, åt och drack som vanligt, så jag trodde väl att han skulle kämpa på som vanligt. Min lilla krigare.

 

Den första september skulle jag kolla till honom och då bara låg han där i sitt hus. Jag rörde inte ens vid honom, jag bara stirrade och sen kom tårarna. Jag hade ingen telefon, så jag fick skriva till Marcus över Facebook och maila Jojan och mamma. Jojan kom över med en gång och Marcus kom en timme efter. Sen grät jag resten av kvällen. 

 

Nästa morgon gjorde vi iordning en låda och la honom i den tillsammans med buketten som Jojan plockat och mjölmaskar. Vi tog bilen till en park och jag gick från träd till träd för att hitta en bra plats. Marcus grävde och grävde och sen höll Marcus ett tal och jag bara grät.

 

Nu är det så tyst och konstigt i lägenheten. Lord Voldemort har varit med mig i två år och jag kan alla hans vanor utantill. Världens bästa hamster.