Appropå olyckan. Det började blixtra inne i micron och en del av väggen smälte. Jag tvättade bort allt det svarta och höll sen tyst om det hela. Under tiden jag var i Varberg märkte mamma vad som hänt.

Mamma: "Du kunde brännt ner hela lägenheten!"
Jag: "Jag vet... Men jag försökte gottgöra det så mycket jag kunde. Jag gjorde rent på insidan och..."
Mamma: "Va?! Är det så här den ser ut efter att du gjort rent den? Varför sa du aldrig något?!"
Jag: "Men jag märkte att man inte såg det uppifrån och så..."
Mamma: "Uppifrån? Uppifrån?! Med min längd finns det inget som heter uppifrån!"

Jag har knappt några problem med att åka tåg längre, men det var då fan vad lång tid det ska ta att åka till Malmö från Varberg. Innan jag gick till stationen hamnade jag inne i en snusaffär som jag inte varit i tidigare där världens trevligaste kvinna satt i kassan. Vi stod och pratade om Malmö, skolor och jobb i lite mer än en halvtimme innan jag köpte en biljett och hoppade på tåget som sniglade sig fram.

När jag kom fram till Malmö efter tretusen år var min kropp helt död och jag fick för mig att jag skulle motionera lite istället för att ta bussen. Dagens sämsta beslut. Det var fruktansvärt kallt och kroppen vaknade aldrig till liv efter den långa resan så när jag kom hem dumpade jag all packning på rummet och la mig i duschen. Sen gjorde jag världens godaste ostmackor och hällde på överdrivet mycket grädde på den varma chokladen och spann som en katt i sängen framför Skilda världar. Senare ikväll kommer Jojette hit, så jag ska försöka att inte somna nu fast jag verkligen, verkligen vill.

Cissi: "Han borde vara hemma nu."
Jag: "Han kommer vilken minut som helst."
Cissi: "Nej, han borde varit hemma för länge sen."
*en bil hörs utanför*
Jag: "Unagi..."

Jag sitter hemma hos Linnie och myser i soffan. Hon har öppnat julklappar som jag gett henne och nu ska vi fortsätta göra det som vi gör bäst: snacka skit.

Nästa vecka kommer jag att jobba heltid, så i måndags blev jag spontan och hoppade på tåget till Varberg. Jag ringde Oscar om och om igen, men han svarade aldrig så jag fick gå till hans jobb och leta upp honom.

Jag: "Är Oscar här?"
Random maffiamördare: "Oscar De La Hoya?"
Jag: "Typ..."

Så om han bara svarat i telefonen så hade jag inte behövt överraska honom ofrivilligt. Som tur är så blev han glad iallafall. ^^ Igår passade jag på att träffa Cissi lite. Vi slappade i soffan och väntade på att Zacke skulle komma hem så att vi kunde titta på Black swan.

Under flera tusen år trampades dödsdömda i Indien ihjäl av särskilt tränade elefanter. Djuren kunde döda omgående eller genom tortyr under en längre period.

Alla Varbergare har gnällt över att det snöat så mycket idag. Fan ta er, det spöregnade samtidigt som det snöade här. Hela jävla Malmö är bara ett enda stort slaskigt hav. När jag tuggat klart på min morotskaka ska jag sätta på mig gummistövlarna och gå hem till Jojan och stanna där resten av kvällen.

Jag: "Sen är det en till grej som du och Ofelia får dela på."
Lovisa: "Är det en film?"
Jag: "Nej. Men du får se sen när hon kommer hem, så får ni öppna den tillsammans."
Lovisa: "Vad är det jag och en nioåring kan dela på...?"

Igår kom min lön så jag tänkte shoppa julklappar hela dagen, men så började det snöregna och det höll i sig resten av dagen. Så jag tänkte gå upp tidigt idag och gå ner till stan i god tid, men pratade i telefon med Oscar alldeles för sent så jag försov mig. Men nu är jag iallafall klar, så nu ska årets (haha...) första julklappar köpas!

Mike: "Släpp min hand!"
Jag: "Släpp min mus!"

På Facebook kan man klicka på någon grej och sen få reda på hur man kommer dö. Det är en sak att mamma, pappa och vissa kompisar gnäller över hur mycket skit jag äter, men att till och med Facebook tycker det... Fuck detta, nu ska jag äta upp resten av min kladdkaka.

Den nattliga skiten.

Jag vet att man inte ska baka mitt i natten.
Men jag ville ha chokladbollar.
Vi hade inget havregryn, så jag letade efter kokos som vi inte heller hade.
Jag ville göra en kladdkaka, men orkade inte vänta på att ugnen skulle bli varm,
så jag satte in formen i mikron som började brinna.
Nu sitter jag och väntar på att ugnen ska bli varm och mamma har inte vaknat än.

Jag testade att äta av smeten, men sånt verkar bara funka för Jojan. Jag måste ha kakan.

Jag och Oscar pussade oss från tågstationen hem till mig. Vi låg och pratade halva natten och på morgonen gjorde jag baconmackor åt oss som vi tuggade på medan vi tittade på Seven pounds. Resten av dagen spenderades i sängen där vi pratade minnen och tittade på gamla bilder. Senare på eftermiddagen hjälpte Oscar Ofelia som stukat foten och sen lagade jag lasagne. Idag har vi bara slappat i sängen tills det var dags att gå ner till stationen.


Now it's cold on your side of the bed
Partly here, partly gone

Igår var det en bra kväll. Jag var hemma hos Mario och Jojan. Vi åt äggröra och bacon, tittade på finaste Zlatan och slappade till tolv. Idag har jag plaskat i badkaret, städat minsta vrå i rummet och ikväll kommer baby hit. ♥

Det är fredagen den trettonde och jag har gömt mig på rummet hela dagen. Imorse vaknade jag med huvudvärk, frukosten var slut och jag har fått en finne på hakan. Jag har börjat på en ny stor teckning som blev fel, så jag suddade ut allihop och gjorde om den men det blev fel då också. När jag ätit upp min tacos ska jag fortsätta på den och inte ge mig förrens jag blir nöjd.

Jojan skulle egentligen varit i Malmö i helgen, men pågrund av hennes brännskada som nu är infekterad så kommer hon att stanna i Slöinge. Krya på dig, Jojs. Här får du en present av mig: ett skratt.

... på hur man kan få återfall.

Om jag bara för en timme kunde få sitta i mitt gamla rum i Varberg. En enda timme är det enda jag ber om. Med Nellie sovandes på golvet och Luna och Venus i sängen. En timme.

Jag vill bara ta ett baseballträ och slå sönder mitt rum. Speciellt sminkbordet som jag egentligen älskar så mycket, men som jag enbart fick för att mamma ville att jag skulle trivas i mitt nya rum. Jag vill bryta sönder benen, slå sönder spegeln och sen göra det helt omöjligt att laga igen. Jag vill riva ner alla teckningar på väggarna, för jag har inte målat en enda av dom när jag mådde bra. Jag blir ständigt påmind om allting varje gång jag tittar på dom. Jag vill dra ut alla böcker ur bokhyllan och slita ur varenda sida ur varenda bok. Jag vill kasta ut min säng från balkongen för den har alldeles för många avtryck.

Jag behöver ett nytt rum igen. Med nya möbler. Med nya teckningar. För det här rummet har under två år fyllts med så oändligt mycket mer ångest än vad mitt förra rum fick under elva år.

Igår blev jag sugen på att teckna lite så jag satte mig ner med lite papper och penna och började skissa. Och suddade... Skissade lite till... Suddade... Skissade... Suddade... Ski... Suddade... Suddade... Suddade... Kastade iväg pappret.

Och sen har den här killen bara mage och komma och peta lite och göra såna bilder. Näe!

Pictures of you - The last goodnight

*Precis innan The O.C skulle börja sändas på TV*
Jag (14 år gammal): "Det är något som säger att jag borde ge programmet en chans... Typ en ande, eller nått."

Random kille: ”Du får inte titta på manga."
Jag: "Nähä... Då får jag väl titta på anime istället då."

För några år sen tog Tor sitt pick och pack och gav sig ut i världen och i December kom han hem igen. Under tiden han varit borta har både jag och hans familj flyttat till Malmö, så allt har iallafall inte förändrats. Våra föräldrar har kännt varandra sen innan vi föddes och vi har växt upp tillsammans så det ska bli sjukt kul att träffa honom igen ikväll. ♥

December 2006

Idag har jag hängt hos Jojan och Mario. Jojan höll i en kopp exploderade av någon anledning och det heta kaffet hamnade på hennes fot. När hon hade foten i en skål med kallt vatten trillade huden av och mina mammainstinkter sattes igång, så medans Jojan ringde sjukvårdsupplysningen satt jag på marken för att det isade så mycket i benen. Mario (den stackarn) sprang runt på stan i några timmar för att hitta ett apotek som hade öppet och när han kom tillbaka åt vi ostbågar och tittade på Scrubs.



Igår såg jag en film från 70-talet som hette "En kärlekshistoria". Det står överallt att det är en klassiker och på ett sätt fattar jag inte varför. Filmen i sig är seg, tråkig och slutet är bara konstigt. Men jävlar att två små skitungar kan ha sån kemi. Dom säger egentligen knappt någonting under filmens gång, men dom påminner mig om min första kärlek i den åldern.

... på det här med Lillefot och Simba.

Jag har kommit på en sak.
Lillefot har sin mamma som han ser dö, han sörjer vid kroppen och och börjar en vandring där han är medveten om att hans mamma dog pågrund av honom, får nya kompisar, fixar skurken, pratar med sin spökmamma och hittar hem.
Simba har sin pappa som han ser dö, han sörjer vid kroppen och börjar en vandring där han är medveten om att hans pappa dog pågrund av honom, får nya kompisar, pratar med sin spökpappa, fixar skurken och hittar hem.

Så varför är det så in i helvetes svårt att titta på Landet för länge sedan utan att gråta som besatt och ändå kunna se Lejonkungen och knappt bli berörd? Jag lyssnade på det instrumentala soundtracket till Landet för länge sedan ikväll och jag grät tills sminket var borta. Sist jag såg filmen var i somras och jag kommer ihåg att jag hade en klump i magen resten av dagen. Båda karaktärerna går igenom samma sak och trots att Simba är asball och Lillefot är en irriterande person så lider jag så fruktansvärt mycket mer med honom.

Dock har jag lite teorier:
- Simba må sörja vid sin pappas kropp, men efter bara några sekunder blir det action och han har hyenor efter sig och sen dyker Timon och Pumbaa upp och allt är glömt tills det kommer ännu en några-få-sekunderscen där han tänker på sin pappa under stjärnhimlen.
- Lillefot får en liten stund till att prata med sin mamma och sen får man se hur han vandrar runt, mår skit och inte kan hitta mat. Simba fick ju iallafall käka lite larver och grejer ganska snabbt. Lillefot pratar också om sin mamma och hela grejen med att han ska till den stora dalen är ju för att det var det sista han lovade sin mamma. Han bär även runt på en trädstjärna som han fått av sin mamma tills den feta Vasstand trampar på den så att den går sönder.

- Scenen där Simba pratar med sin pappa i sin spökliga (?) skepnad är en av Disneys mest mäktiga scener någonsin, men Mufasa lägger inte en sekund på att berätta för Simba att han älskar honom eller liknande, utan bara gnäller om att Simba måste skärpa sig och ta sitt ansvar.
- Lillefots mamma säger att hon alltid kommer vara med honom.

- Timon och Pumbaa fixar en riktig ungkarlslya och bara lever livet med Simba. När han sen återförenas med sin familj på slutet på lever fortfarande hans mamma och kommer göra det ett bra tag till.
- Lillefot är ändå fortfarande en liten dinosaurieunge och försöker hålla ihop en grupp där ingen egentligen verkar tro att han kan vägen och överger honom faktiskt en stund i filmen. Dom enda familjemedlemmarna Lillefot har kvar är sina morföräldrar som faktiskt kommer dö ganska snart.

Så varför bölar jag mer till Landet för länge sedan? Antagligen för att jag inte hade filmen när jag var liten. Lejonkungen har jag sett en miljon gånger, så jag är ganska van vid att Mufasa dör. Men jag har bara sett Lillefots mamma dö ett par gånger och det krossar mitt hjärta varenda gång.



PS. Nu kom jag på att Bambi också går igenom allt det här, men det går ändå inte att mätas med Lillefot...

För tre timmar sen fick Malmö ännu en solstråle (haha....) som vandrade runt på gatorna. Idag var det för första gången skönt att åka tåg. Det satt bara en till person i min vagn och jag låg bara lutad mot fönstret och vaggades fram och tillbaka hela vägen. När jag kom fram hade det börjat regna och jag hade inte ens energi till att dra upp luvan så mamma fick ta emot en dränkt katt i hallen.

Jag spenderade dom sista timmarna i Varberg hos Linn och när jag nu skulle hämta en grej i min väska så såg jag att den fina människan smugglat ner två julklappar till mig utan att jag märkt det. Jag ska aldrig vandra runt på en flygplats i Thailand utan att en kompis håller koll på mig...