Jag kan inte minnas senaste gången jag grät. Men nu sitter jag här med tårfyllda ögon, men inget mer. Det känns som om någon håller mina lungor i ett fast tag, men jag kan inte gråta bort det. Jag har kollat igenom kontaktboken i mobilen flera gånger, men jag vet att alla är upptagna ikväll och att ingen kommer ha tid att lyssna. Kanske lika bra, för jag vet inte vad jag skulle säga. 

Franco med sitt djursinne förstår dock att något är fel. Han hänger efter mig vart jag än går i lägenheten och tittar konstigt på mig och så fort jag stannar så hoppar han upp i mitt knä och slickar mig på näsan. Jag kommer sakna honom efter den här veckan.

Jag: "Hur går det med Marissa Burns Trey då?"
David: "Vi finns ju typ inte längre."
Jag: "Ni stressar för mycket med musiken. Det känns som om de senaste låtarna är skrivna utan någon känsla. Som den låten som Anton skrev till exempel. Airbourne. Ja, jävlar vad dålig den låten är. Efter den gick ni verkligen bara nedför."
David: "Det var jag som skrev den låten."