Uhm... Det är definitivt inga bra pluggtider just nu.

 

Jag gick upp halv sju imorse och packade i ordning för salstentan. När jag borstade tänderna kände jag att något var fel, men kunde inte förstå vad det var. Jag borstade lite til och märke vad som var fel. Munnen hängde inte riktigt med. Jag började känna runt i ansiktet och märkte att även näsan domnat bort. Så vad gör jag? Åker till skolan och gör tentan. Jag gör så gott jag kan under några timmar även om jag inte kan ignorera att det adrig varit så svårt att dricka eftersom munnen är alldels för avslappnad. Jag märker även att det spridit sig till ena kinden.

 

När tentan var över går jag till min lilla undersköterska Emma och berättar om min konstiga morgon. Hon ber mig lyfta upp båda armarna och sen säger hon att jag ska ringa till vårdcentralen eftersom jag haft för många konstiga symptom på kort tid. Jag ringer vårdcentralen och hela hjärnan stänger av sig. Jag har symptom som beskriver en stroke.

 

Rubbning av synen, domningar i ansiktet, yrsel och försämrat balanssinne. Vårdcentralen säger åt mig att direkt åka till akuten och att det inte är säkert att det är en stroke, men att det inte är värt att ta risken. Emma hade misstänkt detta redan från början och väntat i bakgrunden för att kunna följa med mig. Vi åker till akuten där vi blir vidareskickade till ögonklinikens akutmottagning som skickar tillbaka oss till den vanliga akuten. Mamma kommer och byter med Emma som kan åka hem och efter ett tag förflyttas vi till ett annat väntrum.

 

Efter fyra timmars väntan får jag träffa en läkare som undersöker mitt ansikte och mitt blodtryck. Jag hade under den här tiden byggt upp en ordentlig dödsångest och börjat dela upp mina ägodelar till nära och kära och funderat på att ringa ett par samtal till människor. Men han lugnade ner mig och hade ett långt samtal med mig om stress. Vårdcentralen hade gjort rätt som skickade dit mig, för det lät till 95 % som om jag fått en stroke. Men efter några undersökningar som såg fina ut och sen ett resultat på en puls långt över 100 (vilket även berodde på ångest) kom han fram till att jag är sönderstressad. Det har hänt för mycket i mitt liv på kort tid och plus skola på det har gjort att min kropp börjat säga emot.

 

Så nu ska jag försöka vila så mycket som möjligt. Mamma och pappa är förstörda, Emma är redo dygnet runt att stötta mig, Malin som bara ringde upp för att kolla läget tvingade mig på mindfulness, Mike blev helt paff, mina systrar blev bara ledsna och Jojan blev mer än ledsen. Själv är jag bara trött. Jag har legat i sängen framför Disney hela kvällen och försökt slappna av. Jag ser lite småfucked up när jag ler, men jag kommer nog ändå inte göra det så mycket imorgon. Jag har både projektarbete och föreläsning och efter det ska jag ta långhelg.

Det är inga bra pluggtider just nu. 

 

Delkurs 3 har försökt döda mig. Föreläsningar, åtta kapitels läsning i veckan för seminarium, rapporter, projektarbete och plugg inför salstenta.

 

Som om det inte vore stressigt nog vaknade jag upp en morgon och kunde inte se något. Synen kom långsamt tillbaka under dagen, men jag kunde inte se längre än två meter framför mig. Det har blivit bättre för varje dag som gått, men nu är jag snart över på andra veckan och har fortfarande inte fått tillbaka hela synen. All text måste zoomas in så mycket som möjligt och jag kan knappt läsa böcker. Det som är oförändrat är att titta åt sidorna. Jag är farligast i trafiken just nu eftersom jag inte kan se något rörligt, så jag vet inte hur många gånger jag varit nära att bli överkörd.

 

Och någonstans mellan detta ska man hinna leva, älta och vara förvirrad. Jag åkte hem till Emma igår och satt i hennes vardagsrum och gnällde på i flera timmar och direkt efteråt åkte jag till Jojan och stannade där halva natten. Idag har jag pendlat mellan telefonen och pluggandet. Jag behöver bara bli av med salstentan och projektarbetet och sen ska jag skärpa mig.

Jag, mamma och pappa hade kört runt i en evighet för att hitta parkering, men allt vi kunde hitta var handikappsparkeringar.

 

Jag: "Mamma, du vet alla gånger du sagt att du är så tacksam över att du fått fyra friska barn?"
Mamma: "Ja?"
Jag: "Nu är du inte så jävla tacksam längre va?"

Någon fredag i början av december gick jag och Emma ut och drack vin på en pub tillsammans med hennes bror. Vi hade en jätterolig kväll och när Emma gav upp till tröttheten satt jag och hennes bror kvar och snackade i några timmar innan han följde mig till bussen. Jag skulle gå upp klockan sju nästa dag för att åka till Borås och... se min första cheerleadingtävling.

 

Ofelia har bytt sportval för tusende gången i livet och nu är det avancerad gymnastik som gäller. Mamma och pappa hämtade mig lite före klockan åtta och jag sov hela vägen till Borås. Väl framme var det som att stiga rakt in i "Bring it on". Man gick in i en vägg av lukten av hårspray, musiken dunkade, det var småtjejer sminkade (ursäkta) som strippor och galna mammor.

 

Jag trodde jag skulle vara relativt uttråkad hela dagen, men istället satt jag med hjärtat i halsgropen och handsvett. Varje nummer var på cirka tre minuter och småtjejerna gjorde volter, kastade upp varandra i luften, tappade varandra, grät, kom ut från scenen med bandage och nackskydd. Men dom är så otroligt duktiga. Ofelia imponerade verkligen på mig.

 

 

Skitapa alltså. Jag har suttit framför datorn i två dagar och försökt skriva på min jävla uppsats och jag har seriöst, ja, seriöst skrivit en mening. Jag har bara läst och letat referenser och inte kommit ett jävla steg på vägen. Två dagar kvar till inlämning och jag behöver två sidor till. Lycka jävla till.

 

Jag försökte slappna av och pausa i eländet så jag torkade tårarna, hällde upp ett glas vin och kröp ner i soffan för att se första avsnittet av årets julkalender. Herre Gud, vart är världen påväg? Jag har aldrig varit så tacksam över att jag föddes i rätt tidsålder. Mina framtida ungar kommer bli helt fucked up.

 

Just det, under dagen tyckte min dator att det var dags att uppdatera Windows och nu hittar jag ingenting på datorn och alla inställningar har förändrats. Fan vilken bra dag det har varit.

 

 

#jävligtpositiv