Stress, my ass. Jag har tillbringat två månader på sjukhuset och nu är det meningen att jag bara ska fortsätta leva mitt liv. Jag tvivlar på att jag har något blod kvar i kroppen, men jag är glad att alla blåmärken efter nålstick äntligen är borta. Framtida sjukhusbesök kommer endast att bestå av återbesök och kontroller, om jag inte behöver läggas in igen.

 

Men att gå tillbaka till vardagen känns nästan omöjligt, så istället andas jag Marcus på heltid. Han skämmer bort mig dygnet runt och gödar sönder mig med nyttig mat. Eller ja, när jag väl är vaken. Jag har börjat sova som en koala och trots att Marcus väcker mig med frukost på sängen varje dag, så slutar det alltid med att jag får äta den kall eftersom jag bara somnar om. Så fort min värld har slutat skaka ska han få tillbaka allting gånger hundra.

 

I April åker jag till Hollywood med två syften: att träffa David och ta mig in på Disney studios. Det är förbjudet, but I'm willing to do the time.

 

Nu måste jag springa ner till tvättstugan och fortsätta sura över att bara en maskin fungerar och senare ikväll ska Marcus åka hem, så jag ska sova ensam för första gången på väldigt länge.

It's funny how some distance makes everything seem small
And the fears that once controlled me can't get to me at all

It's time to see what I can do
To test the limits and break through
No right, no wrong, no rules for me, I'm free
Let it go

Jag: "Jag hade rakat benen och han hade mössa på sig."
Emma: "Det är klart han hade, det är ju kallt ute."
Jag: "Jag menar att han behöll den på när han kom in i lägenheten..."