Jag är hemma... för tillfället, får man väl säga. Anton ville åka hem idag för att ta det lugnt, imorgon ska det sista planeras och på fredag är begravningen. Jag valde att "följa med" honom. Han skulle ju iofs dumpa mig hemma hos mig och dra till en kompis så fort vi kom fram till Varberg, men ändå. Väl hemma städar jag köket, tar ut Nellie, lagar mat till mina syskon och städar undan allt igen. Pappa ringer upp efter ett tag och bokstavligt talat skäller skiten ur mig för att jag är hemma, pratar om hur jag förstör min framtid, hur omogen jag är, osv. Sen ringer han upp David och säger åt honom att skjutsa tillbaka mig till skolan och när jag gnäller om att jag inte kan komma hem imorgon säger båda två att det är mitt problem. Jag sätter mig i köket och väntar på att pappa ska komma hem så att jag kan prata med honom "lugnt och sansat", öga mot öga. Timmarna går och ingen kommer hem. Att mamma är bortrest var jag väl medveten om, men inte att pappa också var det.

Efter ett tag ringer mamma upp och jag var så beredd på att få en rejäl utskällning av henne också. Så jag tog ett djupt andetag, redo att skrika tillbaka och lägga på luren i örat på henne. Jag kan inte direkt citera henne, men hon sa kort och gott: "Skit i vad han säger. Han är bortrest och kan ändå inte göra nånting åt det. Stanna hemma och gå till körskolan imorgon istället. Jag älskar dig. Hej då."

Mami ♥