Ibland tänker jag...

... på hur vettiga vissa artiklar kan vara.

Hittade den här någonstans på internet:
 

Varför tar kärleken slut?
 
Kärleken är som alla andra känslor, flyktig. För att behålla den, förnya den och uppleva den igen och igen (med samma person) så måste den underhållas. För att underhålla den så måste man vara intresserad av den, dess uttryck, hur de förändras i takt med att man utvecklas och växer. Och man måste vara intresserad av föremålet för sin kärlek. Det man är intresserad av ägnar man tid åt, lär sig mer om och ger sin uppmärksamhet till.
Så den vanligaste och viktigaste orsaken till att kärleken falnar är att man tappar intresset. Man tar relationen och sin partner för givna.

Man kan bara älska någon som är olik sig själv. Någon som kompletterar mig och ger till mig det jag saknar. Som tar emot det jag ger och den saknar. För att bibehålla den kärleken måste man alltså se till att utveckla sin egenart och individualitet. Blir man för lika så upphör själva förutsättningen för kärleken

Men man måste skilja på att vara kär och kärlek.
Man kan bli kär eller förälskad när som helst. Väljer man sedan vara ihop med den som man är kär i, går det så småningom över. När man är förälskad är man blind, döv och dum. Blind för att man inte ser hur den andra faktisk är, med alla sina fel och brister Man ser bara det fantastiska och blundar för allt som inte är vackert, fantastiskt och härligt med den här personen. Döv därför att man inte hör alla varningssignaler, vad kompisarna säger etc. Dum för att man inte vill förstå att det är en alldeles vanlig människa man träffat med fel och brister, fördelar och fantastiska egenskaper.

För att förälskelsen skall utvecklas till kärlek så måste den överleva uppvaknandet ur förälskelsen. Förälskelsen tar ju slut efter ett tag.
De vanligaste är att man tror att man älskar den person man är kär i. När man väl vaknar upp så tror man att han/hon förändrats och därför kan man lätt få för sig, att man inte älskar honom/henne längre. Det som har hänt är att man slutat att vara förälskad.

Förälskelsen kommer snabbt och kärleken tar tid på sig.

Ibland tänker jag...

... på det här med naturens gång.

Jag har alltid varit lite på gränsen till överkänslig när den gäller djur och speciellt när man blandar ihop djuren med döden. När min katt dog hem fåglar, möss, kaniner, osv när jag var liten grät jag alltid. När jag tittar på Animal planet och djurpoliserna plockar upp hundar och katter som plågats så mycket av sina ägare att dom måste avlivas gråter jag sönder. Jag vet att naturen har sin gång, men ärligt talat. Det skiter jag i.

Det är hemskt när lejon dödar antiloper, trots att även dom behöver mat. Det är hemskt när katter fångar och leker med möss, trots att det är deras instinkt. Det är hemskt när man ser mosade igelkottar, rävar, osv på motorvägen, även om dom säkert inte ens hann uppfatta vad som hänt innan dom dog. Och det är hemskt när man ser den mörka sidan hos grisar.

Idag har jag lekt Gud. Eller dödsängel. Jag vet inte.
Imorse fick jag en sån där underbar överraskning på morgonen som man får ibland när man jobbar med djur. Whera hade fått sin första kull med griskultingar. Fjorton stycken och så otroligt fina. Och så plötsligt var en död. Grisar har tydligen ingen koll på vart dom går eller lägger sig, så vips hade hon trampat ihjäl en. Sen trampade hon på en till, men den överlevde. Den fick ett gigantiskt blåmärke över hela ryggen och medans dom andra kultingarna kröp tätt intill mamman och diade, låg den en bit bort och bara skakade. Jag sa till personalen och då började det där talet om naturens gång som jag hört alldeles för många gånger idag. Vi skulle bara vänta och kolla om den skulle överleva eller dö. "Naturens gång, my ass" tänkte jag och smet in i boxen och lyfte kultingen och la den mellan sina syskon. Den slutade skaka efter ett tag, men drack aldrig någon mjölk. Jag stod och vakade över den i flera timmar och varje gång syskonen puttade ut den från högen var jag snabbt framme och lyfte in den igen. Efter ett tag reste den sig upp och gick själv in i högen och personalen sa att den kommer att överleva. Jag blev jätteglad och gick iväg en kort stund för att sopa när jag hörde ett skrik. Jag sprang till Wheras box och när hon reste sig upp så låg kultingen under henne. Död. Och ja, jag började gråta. Jag hade kämpat med honom i flera timmar och fäst mig vid honom och så tog hans mamma bort det på några sekunder. Personalen tog kultingen och la den i påsen med den andra ihjältrampade ungen och så var det inte mer med det. Jag stod och grät i stallet och så var det bara att fortsätta jobba igen.

Jag gick hela tiden och kollade till kultingarna och plötsligt hörde jag det där hemska skriket igen. Den här gången hade Whera lagt sig på halva kroppen på en kulting så huvudet stack ut och den såg mig rakt i ögonen och bara skrek rakt ut. Jag sprang in i boxen och puttade bort grisen och kollade till kultingen som klarade sig. Och så fortsatte dagen. Jag stod och stirrade på kultingarna. Whera trampade en på benet så att den blev halt och jag grät. Sen trampade hon på en till som överlevde och jag grät för jag förstod att flera skulle dö under natten när jag inte var där och kunde hoppa in i boxen så fort något hände och putta bort grisen. Mot slutet av dagen trampade hon så hårt på en unge att den började blöda. När jag slutade gick jag fort mot bussen och så fort jag kom innanför dörren började jag gråta och grät i flera timmar. Det här har varit en av dom värsta "djurdagarna" jag varit med om. Det var så stressande att stå och stirra på kultingarna hela dagen och jag blev helt iskall varje gång Whera ställde sig upp och började gå runt.

Som sagt, jag skiter fullständigt i naturens gång. Om jag kan vara där och peta lite på den och göra det jag kan som människa, så gör jag det. Om man nu ska vara så noga med naturens gång, varför har vi då veterinärer? Varför ska man överhuvudtaget sörja när man får ett missfall eller om någon dör i en annan olycka? Eller gäller bara naturens gång när man pratar om djur?

200 kg vs... ja, vad kan kultingarna väga?

Ibland tänker jag...

... på det här med att man aldrig har energi när man verkligen behöver det.

Idag skulle det ske. Det som jag alltid vetat skulle dyka upp förr eller senare i livet, men jag har aldrig vetat när. Men idag kom dagen. Dagen då jag skulle ha mitt första tolvtimmarspass. En dag då man måste orka hålla igång. En dag när man inte får tappa humöret eller bli trött. Gud har alltid sina stunder då han vill ge mitt liv lite extra drama. Eller så kan jag inte skylla på honom och bara acceptera att allt var mitt fel. Eller någon annans...

Jag försov mig på morgonen. Missade tre bussar och kom försent. Skulle mata hästmamman och släppte istället ur fölet som sprang runt i hela stallet med mig bakom sig. Jag tappade en hink med vatten på mina ben så att mina gummistövlar fylldes med vatten. Jag gick in i hönshuset, pysslade och plockade ägg. Kom ut och blev anfallen av personalen som märkt att hela hönshuset var fullt av kvalster och slet av mig min tröja som var fylld av äckliga små grejer. Kliade sönder hela kroppen under frukosten. Hade halvdagsbesök med ovanligt jobbiga ungar som sket fullständigt i mig hur mycket jag än skrek. Tog hand om arga hästmamman som försökte skrämma livet ur mig. Hon lyckades. Skulle fota den nya bocken som även han rymde från boxen.

Kände på eftermiddagen att jag behövde en coca cola för att vakna till, men någon hade glömt att beställa in nytt till lagret. Började ha kvällsöppet med ungar med attityd, blev rökskadad av grillen med hamburgare, en unge nös mig rakt i ansiktet, en annan unge skvätte rått kött på mig och sen missade jag bussen. Väntade i en kvart tills den första kom och när jag kom fram till den andra hållplatsen för att byta buss missade jag den med en minut och fick vänta i 25 minuter på nästa. Kom hem och ville bara dö i duschen, men kom på att jag hade fått en tvätttid och skulle tvätta mina kvalsterkläder och då märkte jag att pappa fått med sig nycklarna till tvättstugan och att han inte skulle komma hem förrens vid elva.

Så nu ligger jag här i sängen... Nyduschad, förhoppningsvis har alla kvalster dött i min schampooattack, men inga kläder att ha på mig imorgon på jobbet. Tur att jag har sovmorgon i alla fall.

Ibland tänker jag...

... på hur man kan få återfall.

Om jag bara för en timme kunde få sitta i mitt gamla rum i Varberg. En enda timme är det enda jag ber om. Med Nellie sovandes på golvet och Luna och Venus i sängen. En timme.

Jag vill bara ta ett baseballträ och slå sönder mitt rum. Speciellt sminkbordet som jag egentligen älskar så mycket, men som jag enbart fick för att mamma ville att jag skulle trivas i mitt nya rum. Jag vill bryta sönder benen, slå sönder spegeln och sen göra det helt omöjligt att laga igen. Jag vill riva ner alla teckningar på väggarna, för jag har inte målat en enda av dom när jag mådde bra. Jag blir ständigt påmind om allting varje gång jag tittar på dom. Jag vill dra ut alla böcker ur bokhyllan och slita ur varenda sida ur varenda bok. Jag vill kasta ut min säng från balkongen för den har alldeles för många avtryck.


Jag behöver ett nytt rum igen. Med nya möbler. Med nya teckningar. För det här rummet har under två år fyllts med så oändligt mycket mer ångest än vad mitt förra rum fick under elva år.

Jag saknar
Jojan
Nellie
Luna
och Venus
så mycket att det gör ont

If I had just one more day, I would tell you how much that
I've missed you since you've been away
It's so out of line to try to turn back time
Some days I feel broke inside but I won't admit
Sometimes I just want to hide 'cause it's you I miss

Ibland tänker jag...

... på det här med Lillefot och Simba.

Jag har kommit på en sak.
Lillefot har sin mamma som han ser dö, han sörjer vid kroppen och och börjar en vandring där han är medveten om att hans mamma dog pågrund av honom, får nya kompisar, fixar skurken, pratar med sin spökmamma och hittar hem.
Simba har sin pappa som han ser dö, han sörjer vid kroppen och börjar en vandring där han är medveten om att hans pappa dog pågrund av honom, får nya kompisar, pratar med sin spökpappa, fixar skurken och hittar hem.




Så varför är det så in i helvetes svårt att titta på Landet för länge sedan utan att gråta som besatt och ändå kunna se Lejonkungen och knappt bli berörd? Jag lyssnade på det instrumentala soundtracket till Landet för länge sedan ikväll och jag grät tills sminket var borta. Sist jag såg filmen var i somras och jag kommer ihåg att jag hade en klump i magen resten av dagen. Båda karaktärerna går igenom samma sak och trots att Simba är asball och Lillefot är en irriterande person så lider jag så fruktansvärt mycket mer med honom.

Dock har jag lite teorier:
- Simba må sörja vid sin pappas kropp, men efter bara några sekunder blir det action och han har hyenor efter sig och sen dyker Timon och Pumbaa upp och allt är glömt tills det kommer ännu en några-få-sekunderscen där han tänker på sin pappa under stjärnhimlen.
- Lillefot får en liten stund till att prata med sin mamma och sen får man se hur han vandrar runt, mår skit och inte kan hitta mat. Simba fick ju iallafall käka lite larver och grejer ganska snabbt. Lillefot pratar också om sin mamma och hela grejen med att han ska till den stora dalen är ju för att det var det sista han lovade sin mamma. Han bär även runt på en trädstjärna som han fått av sin mamma tills den feta Vasstand trampar på den så att den går sönder.

- Scenen där Simba pratar med sin pappa i sin spökliga (?) skepnad är en av Disneys mest mäktiga scener någonsin, men Mufasa lägger inte en sekund på att berätta för Simba att han älskar honom eller liknande, utan bara gnäller om att Simba måste skärpa sig och ta sitt ansvar.
- Lillefots mamma säger att hon alltid kommer vara med honom.

- Timon och Pumbaa fixar en riktig ungkarlslya och bara lever livet med Simba. När han sen återförenas med sin familj på slutet på lever fortfarande hans mamma och kommer göra det ett bra tag till.
- Lillefot är ändå fortfarande en liten dinosaurieunge och försöker hålla ihop en grupp där ingen egentligen verkar tro att han kan vägen och överger honom faktiskt en stund i filmen. Dom enda familjemedlemmarna Lillefot har kvar är sina morföräldrar som faktiskt kommer dö ganska snart.

Så varför bölar jag mer till Landet för länge sedan? Antagligen för att jag inte hade filmen när jag var liten. Lejonkungen har jag sett en miljon gånger, så jag är ganska van vid att Mufasa dör. Men jag har bara sett Lillefots mamma dö ett par gånger och det krossar mitt hjärta varenda gång.



PS. Nu kom jag på att Bambi också går igenom allt det här, men det går ändå inte att mätas med Lillefot...

Ibland tänker jag...

... på det här med julafton.

År 2008 hade jag den bästa julen någonsin. Lång historia kort = Varenda dag var bra hela december. Jag ansträngde mig till tusen för att det skulle bli en bra jul, jag hjälpte till med allting, jag såg till att alla fick så bra presenter som möjligt, jag höll humöret och dagen före julafton var jag som ett barn igen. Jag har aldrig haft en sån lyckad jul, inte ens när jag var liten.

Sen har jag aldrig haft en dålig jul egentligen. Alla är ju bra på sina sätt, men det var något speciellt med 2008. Så det här året då? Jag orkar inte ens bry mig. Det är inte menat på ett bittert sätt, utan jag bryr mig helt enkelt inte. Jag har levt i en rosa bubbla hela december och inte haft tankar på något som haft med julen att göra. Jag har inte frågat någon vad dom önskar sig, jag har inte bakat pepparkakor, jag har inte lyssnat på julsånger, jag har sett en julfilm, jag har inte köpt minsta lilla julklapp och jag har inte gnällt över snö (ja, det är tradition).

I början på december frågade mamma vad jag önskade mig. Jag sa att jag bara ville ha hem Nellie över julen. Det fick jag inte.

Varje gång är som den första gång vi sågs
Även om det är över nu
Allting har förändrats
Men du finns kvar
Allt var svävande men nu så ser jag klart

Mina minnen höll mig uppe varje dag
Du är som att andas för
Jag gav aldrig upp dig när du försvann
Långa dagar blev till nätter sen till år

Ibland tänker jag...

... på det här med Barbiedockor.




Den här bilden sprids runt på Facebook just nu och folk är galet upprörda. Jag också, men jag är för trött för att tömma hjärnan så det blir en kort text. Barbiedockan såg ljuset för första gången på det sena 50-talet och har genom åren bytt utseende många gånger. Eller utseende och utseende, snarare frisyr och smink. Men kroppen har alltid varit onaturlig. Smal midja, överdrivet långa ben och kroppsdelar som hade sett opererade ut om hon var verklig. Barbie har diskuterats om och om igen och varje gång kommer alla fram till samm sak: Barbie har ätstörningar och behöver hjälp. Men ändå har inget ändrats. Eller jo, något. När jag var liten hade jag en serietidning med Barbie där hon åt glass och kakor med sina kompisar. Nu har hon slutat med det också, för så här ser den nya Barbiedockan ut.

Och ja, barnens förebild och lekkompis har dragits tillbaka i affärerna. När hon spenderat några månader på ett behandlingshem och gått upp några kilo kommer hon säkert tillbaka igen.

Ibland tänker jag...

... på att inte vem som helst borde få skaffa hund.

Jag tittar ofta på "Mannen som talar med hundar". I varje avsnitt får man se människor som äger hundar som är skygga, aggresiva eller allmänt konstiga. Och varenda jävla gång någon äger en chihuahua har hunden kläder på sig. Vad är det som får folk att inte fatta att en chihuahua är en hund och inte en bebis? Jag har nu sett ett avsnitt med en kille som äger en chihuahua som inte bara hade rosa glittriga klänningar, utan även skor. Varenda dag.

Ceasar frågade hundägaren hur ofta han tog ut hunden. Då berättade han att hunden får följa med till brevlådan och hämta posten varje dag, men att hunden bara får ta en promenad en gång i månaden. Varför? Därför att han sällan har tid eller ork att ta ut hunden. Dessutom är det ju en chihuahua, den behöver väl inte motion?

Jag blir helt mållös när jag hör sånt. Så många chihuahuahundar far illa ut pågrund av att ägaren inte förstår bättre. Dom väljer ut "den söta hunden", struntar fullständigt i att läsa på om rasen och uppfostrar sen den som en bebis. Någon gång hade Kenza lagt ut en bild på sin chihuahua och bland kommentarerna hade en tjej skrivit "Din hund är så söt. Vi ska skaffa en hund och jag vill ha en sån som din, vad är det för ras?". Välj inte hunden efter utseendet, välj en ras som passar dig och din livsstil.

Och framförallt: skaffa varken en chihuahua eller en kamphund om du inte kan hantera den.



Så jävla sjukt.



Ibland tänker jag...

... på det här med otursdagar.

Idag var Gud på humör.

Allt började med att jag vaknade fem imorse. Jag var klarvaken, så jag gick upp och gjorde frukost till mamma som skulle åka till Los Angeles. Efter det kunde jag inte somna om, så jag låg och tittade på film tills jag somnade och vaknade av väckarklockan vid åtta för att se till att Ofelia kom upp till fritids. Efter det lyckades jag somna om igen och när jag vaknade vid elva gjorde jag mig i ordning för att gå till arbetsförmedlingen. Jag tittade ut genom fönstret och såg att solen sken, så jag tog på mig en tunn tröja och började gå mot stan. Solen gick i moln med en gång, jag frös och sen började det dugga.

Jag blev sur, gick tillbaka hem och satte på mig en tjockare tröja, skinnjacka och tog med ett paraply. Jag gick ner igen och så fort jag kom ut på gatan märkte jag att jag inte kunde fälla upp paraplyt. Jag kämpade i en evighet, accepterade min förlust och gick upp igen för att hämta ett nytt paraply. Jag använde paraplyet i fem minuter, sen försvann regnet och solen började skina. Det var irriterande att bära runt på ett stort paraply och tjocktröjan och skinnjackan fick mig att svettas som en gris. Tjugofem jävla minuter senare var jag framme på arbetsförmedlingen och fick fylla i en minigrej och så bad dom mig vänta "en kort stund" för att få träffa någon. Under tiden jag väntade började jag fundera över hur jag kunde vara den enda arbetslösa ungdomen i hela Malmö. Hela lokalen var full av mammor med skrikande ungar (jag var såå nära på att ta tag i en av ungarna på ett sätt som jag bara gör på Ofelia när vi är ensamma hemma), äldre män samt en uteliggare med alla sina ägodelar i en sopsäck. Två timmar senare kommer en kvinna som ser ut att skämmas fram till mig. Hon börjar be om ursäkt och säger att dom för det första glömt bort att jag stod i kön med dom andra, för det andra för att dom glömde säga till mig att jag skulle gått till ungdomsavdelningen eftersom jag sitter på vuxenavdelningen och för det tredje för att ungdomsavdelningen stänger om fem minuter. Jag gav henne mitt mest anstängda leende, tackade för mig och började vandra hemmåt.

Planen var att jag skulle vara på arbetsförmedlingen vid två och efter det gå till polisen och fixa ett nytt pass och sen komma hem i lagom tid för att ta emot Ofelia när hon skulle komma hem från fritids. Jag fick powerwalka fort som fan för att komma hem till Ofelia och sen dess har jag legat och deppat framför tv:n. Om jag inte gör något speciellt, kan jag inte råka ut för mer otur. Jag ringde Anton för att få berätta om min dåliga dag, men han sov och orkade inte prata. -.-

Ibland tänker jag...

... på det här med Norge.

För tre dagar sen berättade jag detaljerat för Ofelia vad som hände under andra världskriget. När jag berättat färdigt frågade jag vilket hon tyckte var värst med "historien". Hon sa att det var bomberna och frågade mig vad som skulle hända med Sverige om vi blev bombade. Jag svarade att Sverige aldrig kommer bli bombat (jag nämnde ingenting om Stockholm för att inte skrämma skiten ur henne), eller något land i närheten av oss. Nästa dag fylls alla tidningar och tv-kanaler med nyheterna om katastrofen i Norge. Jag har sen dess suttit fastklistrad framför datorn och läst varenda artikel och långsamt har ett grått moln börjat växa fram i mitt rum. Jag är livrädd. Det hände i vårt grannland, det är alldeles för nära oss. Jag vill tillbaka till Varberg. Ingen galning tänker på att attackera en liten stad, det är storstäderna dom är ute efter. Som bombningen i Stockholm och den där mannen som sköt bussar (och människor...?) i Malmö i våras. Och jag kommer aldrig mer att lita på en man i polisuniform.

Nu innan jag skulle gå och lägga mig, loggade jag in på internet för att kolla om det kommit upp någon ny fakta om Norge. Jag hittade mer information om gärningsmannen och där står att han sagt att han har fler bomber. Samtidigt som jag läser den meningen smäller det till utav helvete ute på gatan. På en sekund flög jag upp ur sängen, sprang in till mammas och pappas rum och skrek att vi blir bombade (...). Mamma och pappa flyger även dom upp på en sekund och mamma utbrister att hon visste att detta skulle hända samtidigt som det hörs en ny smäll. Sen stod vi i vardagsrummet och tittade ut på gatorna tills pappa gav upp och gick och la sig.

Vad det där nu än var för smäll, så ska den människan som orsakade det få lida. Det är inte läge för fyverkerier, smällare (dock var ljudet högre än så), osv för tillfället och hur fan ska jag kunna somna nu?


Ibland tänker jag...

... på det här med Big brother.

Jag har aldrig vetat vad Big brother är. Jag har vetat att det är ett tv-program, men inte vad det handlar om. En dag fick jag en bok som hette "Ego girl" av Carolina Gynning och jag läste ut den på några få dagar och förstod att hon är en av vinnarna i tidigare säsonger. Under dom kapitlen när hon skriver om tiden i Big brother kände jag att jag var tvungen att se det här programmet.

På ett sätt är hela programmet sjukt. Det är verkligen ett mänskligt experiment, men samtidigt är det ingen som blivit tvingad in i huset. Alla har sökt av egen fri vilja och alla vet riskerna med att leva där inne. Om jag har förstått det hela rätt så har dom försökt ändra stilen på BB det här året. Som jag förstått det så har programmet i tidigare säsonger bestått av silikonfyllda bimbos och sviniga killar som inte gjort något annat än att dricka, bråka och ha sex. I år var majoriteten helt vanliga människor, vissa lite tråkigare än andra.

I februari körde dom igång säsong 7 och jag har sett varenda avsnitt. I börja var det ganska underhållande. Det var mycket bråk (jag är så lättroad...) och jag hittade snabbt favoriter och hatobjekt. Sen gick månaderna och dom roliga röstades ut en efter en och tillslut satt ett grått gäng där med en guldklimp (Peter♥), men inte ens han kunde ensam göra en bra show. Veckorna har segat sig fram och ikväll är det dags för det sista avsnittet och vinnaren av Big brother 2011 ska koras.



Christian: Han lovade så mycket i intervjun innan han gick in i huset, men gjorde inte ett skit av något trots att han var en av de sista fem innan finalen. Han har inte gjort någonting i den här säsongen, förutom att stå i bakgrunden och lyssna när dom andra snackat skit. I slutet fick han storhetsvansinne och röstades ut pågrund av sin attityd.

Cilla: Hon är en sån höna, men det är det som får mig att tycka om henne. Hon var en blandning mellan en fjortis och en mamma, vilket blev otroligt underhållande. Synd att hon åkte ut så tidigt.

Nicky: Så underhållande och så jävla jobbig. Drama queen och mytoman i ett paket. Om han bara tonat ner på sina lögner en liten aning så att det inte blev så uppenbart så hade det gått att titta på honom. "Jag är sexmissbrukare, jag har sex fem gånger i veckan". Vem är inte en sexmissbrukare då?

Sonia: Hon har en bra sida och en dålig. När hon bitchade var hon så jobbig att jag önskade att hon skulle åka ut, men när hon pratade med dom andra och försökte trösta dom när dom var ledsna ville jag bara att hon skulle bli min kompis.

Peter: Ååh, Peter! ♥ Han borde få en egen talk show. Han har ironin, han har humorn och hans berättelser om hans förra fru får mig att smälta. Peter är i final och jag hoppas att han vinner ikväll.

Rikard: Psykot som klarade sig i en vecka innan dom fick ta ut honom och skicka in honom på psyket där han är kvar än idag. Sen dess har han försökt ta livet av sig och sagt åt Big brother att dom ska betala hans bröllop med flickvännen samt räkningen från mentalsjukhuset. Gå inte in i BBhuset om du är svag mentalt. Jag tror inte på att en vecka i huset gjorde honom sån här.

Ebba: Psykots flickvän. Hon verkade normal, dock så där löjligt kärlekskrank så att man bara vill spy.

Jessica: Ännu ett psyko som dom fick ta ut ur huset den första tiden. Hon var bara allmänt konstig och tillbringade en hel dag med att måla hela ansiktet med kajal.

Tobbe: Precis som Nicky, underhållande och irriterande. Dock var det kul den dagen Gurkan kom in och Tobbe hatade honom direkt.

Katerina: Ännu en anledning att flytta från Malmö. Om jag hör en skåning säga "hjärtat" en gång till kommer jag att mörda den personen. Dock var hon väldigt omtänksam och peppade dom andra deltagarna.

Simon: Sveriges favorit och jag förstår inte varför. Folk skriver att han inte snackar skit, alltid är snäll och därför är en värdig vinnare. Men hur kul har det varit att följa honom under den här tiden? Han har inte gjort någonting på 100 dagar.

Sanna: Min första favorit. Hon var gullig och fick panik över sitt utseende lite då och då. Bästa avsnittet var när hennes löshår blev slitet och hon grät i både bikten och sängen. Synd att hon åkte ut så tidigt. Hon hade inte alls den personligheten som hon visar i sin presentation.

Annie: Precis som Christian. Gjorde inte ett skit tills hunken kom in och började hålla på med henne, för att sen dumpade henne för en annan tjej. Det blev ett antal underhållande avsnitt på raken.

Rodney: Ännu en av Sveriges favoriter. Ett svin som både var nazist och razist. Det blev världens tjat om att det hade pågått fusk när han röstades ut, men jag klagade inte.

Sara: Grå mus som inte gjort någonting under säsongen. Lyckades på något sätt hålla sig kvar till dom sista veckorna.

Martin: Gnällig tönt som har blivit så mycket bättre den sista månaden. Om inte Peter vinner ska Martin göra det.

Vanessa: En annan favorit. Hon är bara fabulous.

Gurkan: Sveriges sista favorit. Äcklig gris som petade i näsan och kliade sig i skrevet samtidigt som han snackade skit om allt och alla. Snodde snus, mordhotade Vanessa och envisades med att han skulle vinna hela skitet. Jag förstår inte varför folk tycker om honom, men jag förstår varför han blev utröstad.

Roza: Jobbig på ett underhållande sätt. Jag älskar scenen när hon skriker på Rodney.

Patrik: Självkär snubbe som alla störde sig på.

Madelene: Varför kom hon in i huset...?

Ibland tänker jag...

... på det här med att plugga Love Hina style.

"Att plugga Love Hina style". Ett löjligt, men ack så seriöst uttryck som jag uppfann i veckan. Den japanska serien Love Hina handlar kort om några karaktärer som pluggar till universitetet. Dom pluggar hårt som fan all sin vakna tid och när dom är färdiga med ett prov går dom ut och super tillsammans med sina pluggkompisar.

Jag har nämnt min skoltid förut och jag har aldrig varit typen som gjort mina läxor, pluggat till prov eller lyckats med något överhuvudtaget. Matten har hållt mig tillbaka till allt jag har velat göra. Trots att jag hade godkänt i alla ämnen från nian, så fick jag gå ett år på IV pågrund av matten. Om man räknar bort allt skolk från gymnasiet så var det bara matten som var problemet där också. Sen började jag på folkhögskolan och ännu en gång sätter matten käpparna i hjulet. Jag har fått extrahjälp och gått sommarskolor, men ingenting har hjälpt.

I april tittade jag igenom min nuvarande mattebok och märkte att jag hade lite mer än hälften kvar innan jag skulle vara färdig med den. Att göra klart allt det på en månad skulle vara omöjligt, men jag är så in i helvete trött på matte och att den ska förstöra så mycket så jag ökade tempot och började räkna lite varenda dag. Samtidigt sätter vi igång med treornas största projekt hittills och det har tagit upp mycket tid. Jag går upp på morgonen och äter frukost, sen pluggar jag matte eller projekt till lunch, äter, pluggar igen till kvällsmaten och sen pluggar jag tills jag inte orkar mer och somnar. Så har jag gjort i ungefär tre veckor nu och igår sa min kropp emot. Jag blev trött, yr, fick huvudvärk och ont i magen och försökte gå och lägga mig. Jag var helt utpumpad, men blev stressad över att jag "inte gjorde någon nytta" och bara låg där. Jag somnade före klockan tolv för första gången sen skolan började i höstas och idag var jag helt förstörd i skolan.

Men under mattelektionen hände det där som jag aldrig trodde skulle kunna hända. Jag och min mattelärare gick igenom all matte jag pluggat och såg att jag egentligen bara har ett kapitel kvar.
Efter det kapitlet är jag färdig och får för första gången godkänt i matte. Plötsligt kommer det inte att finnas någonting som kan hålla mig tillbaka. Jag kan söka jobb med mina gymnasiebetyg och jag kan söka vidare till andra utbildningar. Ingen mer matte.

Samtidigt har jag ju jobbat med min uppsats och jag är nästan uppe i lite mer än femton sidor. Jag kommer bli färdig i tid med det också. Det jävla arbetet som jag tillbringat så många veckor med och tömt hela min hjärna för att få ner orden på papper. Jag kommer inte att kunna titta på Disney på ett bra tag efter detta. Ännu mindre skriva ordet...


Så iallafall. Det finns en lista som Jojan skrev för ett tag sen där hon skrivit ner saker hon inte kan leva utan, eller liknande. Bland choklad och böcker stod det "plugg". Jag har aldrig förstått mig på det, förrens idag. Trots att jag mår skit och att min kropp skriker åt mig att lugna ner mig, så tycker jag att det för en gångs skull är roligt att plugga. Jag blir nöjd med det jag gör och blir ännu mer nöjd över att det ger resultat.

Dock tror jag att det här med att det är roligt bara är en grej min hjärna försöker lura mig med för att jag ska orka ta mig igenom det här. Men fortfarande... allting kommer äntligen att bli bra.



Ibland tänker jag...

... på hur en dag kan göra en person lycklig samtidigt som den gör en annan person olycklig.



Jag hatar facebook... Kan man välja om man inte vill att resten av världen ska kunna se det där? Stackars den tjejen ♥

Ibland tänker jag...

... på det här med högskoleprov.

Jag öser i mig choklad och är nojjig. Fast jag är nog mer förvirrad över mig själv. Eller hur jag alltid lyckas göra minsta småsak till den största grejen i världen.

Idag fick jag reda på att treorna ska göra ett låtsashögskoletest imorgon från klockan nio till tre. Jaha, tänker ni. Hell no, tänker jag.

Jag har aldrig brytt mig om högskoletest förut. Inte för att jag någonsin gjort något, men ändå... Det har alltid varit obligatoriskt att treorna ska göra det varje år och om ettorna eller tvåorna vill så får dom också göra det. För något år sen skrev Anton upp sig på att han ville göra detta och han var borta hela dagen och bara skrev. Anton är min falska klippa som aldrig någonsin erkänner att han är nervös eller att något är svårt. (Säg inte emot mig, honey. Du vet att det är sant.) Men när han kom hem den dagen berättade han hur stressigt och svårt det hade varit och vid dagens slut hängde det ett papper på anslagstavlan i skolbyggnaden med allas resultat.

Det är inte på riktigt. Dom vill bara att vi ska få känna på hur det känns innan vi gör det riktiga. Men jag ska ju inte göra det riktiga. Jag ska inte söka vidare till någonting efter det här. Varför ska jag tillbringa en hel dag med att sänka mitt självförtroende när jag märker att jag inte kan svara på frågorna samtidigt som jag hör hur dom andra börjar skriva? Och sen ska jag behöva se mitt namn längst ner på det där jävla pappret som självklart måste visas upp för hela världen.

Näe, så jag har gjort upp en plan. (Vilken överraskning...)
Jag ska gå dit imorgon och göra provet. Funkar det inte så går jag bara till en lärare och säger att det inte går. Dom kan ju knappast tvinga mig att skriva det. Eller...?

Ibland tänker jag...

... på det här med munblåsor.


Usch... Längst in i munnen har jag fått en riktigt stor blåsa som står ut så mycket att jag biter på den varje gång jag pratar eller äter och den jävla blåsan börjar ta över mitt liv. Den kom igår och visst, det gjorde ont men jag tänkte inte så mycket på det. Idag däremot... Den har blivit ännu större och gör så fruktansvärt ont. Det enda jag kunde få i mig till frukost var ett ägg och det var obeskrivligt smärtsamt.

Under tiden jag och mamma var på bio försökte jag snusa, vilket jag förstod var ett stort misstag efter bara några sekunder. På kvällen var jag så hungrig att jag halvt fick panik. Pappa hade lagat hjortstek med potatis som jag fick tugga i mig i de minsta bitarna jag kunde skära samtidigt som jag lyckades skapa en aggresiv debatt om Bambis mamma.

Nu ska jag fortsätta att skölja munnen med saltvatten och om blåsan blivit ännu större imorgon så tar jag helt enkelt livet av mig. God natt.



Jag googlade lite för att må bättre av att folk gått igenom samma sak tidigare och hittade en blåsa som liknar min. Fast den här personens blåsa skrapas "bara" mot tänderna, jag biter på min oavbrutet...

Ibland tänker jag...

... på hur livsfarlig mellandagsrea kan vara.

Jag har bara gjort detta i Varberg och hade ingen tanke på att det skulle vara annorlunda i Malmö. Men skåningar är inte bara livsfarliga. Dom är brutalt våldsamma också. Hela dagen har jag blivit puttad åt alla håll och folk har trampat på mina nya skor.


Jag kände mig ovanligt intelligent igårkväll. Eftersom det är rea i praktiskt talat alla affärer så borde det vara extra billigt inne på H&M eftersom den affären alltid är billig. Jag ställde min klocka på halv nio och snoozade till klockan tolv (jag kanske inte är så intelligent ändå...) och sen tog jag mig ner till stan fort som fan. Där märkte jag att jag inte är den enda intelligenta tjejen i Malmö.


Jag känner till tre H&M-affärer i Malmö och hade siktat in mig på den bästa av alla. Det hade resten av alla tjejer i Malmö också gjort... Affären var full av tjejer i min ålder och alla var som galna. Jag försökte komma fram till kläderna genom att viska fram ett "ursäkta", men dom vägrade flytta på sig. Jag är inte dum. Eftersom tjejerna var i min ålder så vet jag precis hur dom funkar.

1. Det är mellandagsrea. Det innebär krig och bara dom starkaste överlever.
2. Jag bor på ett internat. Inget kan skada mig, så jag har inget hotfullt i väskan. Dom bor i en storstad, dom har pepparspray.


Det var inte värt att försöka knuffa undan dom om jag skulle förlora synen på köpet.


Jag vandrade vidare till nästa H&M-butik. Där förstod jag med en gång att det skulle bli enklare. Det var ett gigantiskt gäng med småtjejer, men eftersom dom inte räckte upp längre än till magen på mig så kände jag mig inte hotad. Men när jag närmade mig rea-hörnet vände sig alla om och tittade på mig. Jag visste inte att det kunde finnas så mycket ondska i barns ögon. Jag förstod att dom skulle köra på myrtaktiken och anfalla mig allihopa samtidigt och då skulle jag ha lika mycket chans att överleva som i den förra affären.


Vid det här laget var jag riktigt sur. Det snöade, var iskallt och jag hade inte hittat någonting till mig själv. Jag som hade fått ett presentkort på H&M och allt... Sista butiken var ju bara löjlig. Det var inte alls många tjejer där och dom flyttade på sig när man kom i närheten. Men här hade alla snygga grejer tagit slut också. Jag tittade lite på resterna och såg att ingenting passade mig. Så jag gick bort till underkläderna (där det inte var rea) och köpte ett par söta trosor för att trösta mig själv.


Imorgon ska jag och min syster ge oss ut i striden igen.
Jag måste ju ha någon som backar upp mig.

Ibland tänker jag...

... på hur jävla mycket otur man kan ha på en enda dag.


Jag ångrar det förra inlägget. Då hade jag inget att gnälla över.
Nu har jag det.


Imorse bad jag Anton att ge mig hans nycklar till Tallbacken, men han ville inte ge mig dom. Han sa att han skulle gå till Tallbacken och lämna nycklarna där, så att jag kunde hämta dom sen. Eftersom det alltid är folk på Tallis så skulle någon ändå släppa in mig.

Så jag packade min väska med alldeles för mycket onödig skit så att den blev jättetung och sen packade jag ner min dator och tunga hårddisk i en ryggsäck och begav mig till helvetet. Det var snö och iskallt och när jag kom fram var det låst så jag började plinga. Efter att ha plingat och väntat förstod jag att det inte var någon där så jag ringer upp Anton och ber honom ringa Micke och fråga vart han är. När Anton ringde upp igen sa han att Mickes telefon var avstängd.

Jag skällde lite på Anton för att han vägrat ge mig nycklarna och gick sen hem till kvinnan som har ansvar för internatet. När jag knackade på dörren öppnade en man som pratade i telefon och sa "Hmm, en brunett med mycket packning som ser skitförbannad ut. Ja, jag tror att jag har hittat henne". Under tiden jag gått till huset hade Anton ringt hem till internatägaren som inte var hemma, men istället pratat med hennes man. Mannen ringde till kvinnan som inte skulle komma hem på ett tag, men hon sa att rektorn hade nycklarna.

Så jag tog min jävla packning och gick hem till henne. När hon öppnade dörren och jag förklarat mitt problem tittade hon på mig som om jag vore en idiot och frågade varför hon skulle ha nycklar. Efter att ha försökt andas lugnt och inte skälla ut henne och förklarat att jag blev ditskickad, skickade hon upp mig till skolan och sa att en annan kvinna hade nycklar.

Åter tillbaka upp till skolan.
Där fick jag stå och tjata och småfräsa på kvinnan som envisades med att hon inte hade några nycklar, men som sen plötsligt kom på att hon visst hade det. Men hon ville inte ge dom till mig, så hon fick följa med tillbaka till internatet. På vägen började hon powerwalka och gnällde på mig att jag gick för långsamt. Hon såg att jag hade mycket packning och det är inte direkt så att hon måste ha mitt tillstånd att trycka in nyckeln i nyckelhålet. Om hon nu tyckte att jag gick så långsamt så kunde hon ju tagit en väska...

Men hon låste upp iallafall och så fort jag kommit upp på övervåningen och lagt ner mina väskor hörde jag hur Cissi låste upp dörren där nere. Där kände jag verkligen för att döda någon.

Ibland tänker jag...

... på hur bra sagan om Skönheten och Odjuret är.

Och då tänker jag inte på Disneys, utan på originalhistorien.

Missförstå mig inte, hade Disneys version inte varit bra hade den inte varit den enda tecknade filmen i historien som blivit nominerad till årets bästa film under en Oskarsgala. Men jag hade velat att dom följde originalet lite mer. Under höstlovet satt jag på biblioteket och hittade en bok med originalet som hade sjukt fina bilder.



På wikipedia hittade jag sagan igen, dock med mindre detaljer.

Skönhetens far, hamnar i en storm och söker skydd i Odjurets slott. Inuti slottet finner han en stort bord dukat med mat och en lapp där det står: ät. Efter att ha lovat Skönheten att plocka med en ros från sin resa tar han en från den vackra rosträdgården utanför. Då kommer Odjuret fram. Han berättar att fadern måste dö för att ha utnyttjat hans gästfrihet så. Fadern ber att få träffa sina döttrar igen. Odjuret säger att om en av hans döttrar tar hans plats, så får han leva.

Skönheten reser till slottet, övertygad om att Odjuret kommer att döda henne, men istället så får hon bo i hans slott och Odjuret friar till henne. Hon säger att hon kan bli hans vän och att hon kommer att stanna i slottet för evigt, men hon ber att få träffa sin familj i en vecka för att säga adjö till dem. Hennes systrar, avundsjuka när de ser att Skönheten mår bra och är klädd i vackra kläder, övertalar Skönheten att stanna längre. De använder t.o.m. lök för att få sina ögon att tåras.

Försenad återvänder hon till slottet där hon hittar Odjuret döende i rosenträdgården, döende av sitt krossade hjärta. Hon ber honom att leva så hon kan bli hans fru och då förvandlas Odjuret till en stilig prins. Han berättar att en fé förvandlade honom till ett odjur för länge sedan för att han vägrade släppa in henne i värmen. Förtrollningen skulle bara brytas om han kunde bli älskad, och även älska tillbaka, trots sitt fula utseende.

 


Ibland tänker jag...

... eller snarare undrar när allting ska börja kännas bra igen.

Då var första lovet över. I Malmö, inte Varberg. Jag har inte varit "hemma" på två månader och var faktiskt ganska säker på att det skulle kännas okej, men det har det inte gjort. Första kvällen kändes det bra, men den känslan var borta dagen därpå. Ingen Luna eller Venus på ett halvår och nu inte ens Nellie. Varenda gång jag varit ute och kommit tillbaka och öppnat ytterdörren har jag väntat på att hon ska komma och hälsa på mig.

Jag vill inte vara kvar i Malmö längre, men jag vill inte tillbaka till skolan heller. Jag orkar verkligen inte gå tillbaka till dom människorna, anpassningarna och mattiderna. Speciellt helgerna, när alla åker hem och jag antingen måste plåga mig på skolan eller anpassa mig efter någon annan hemma hos den personen.

Ikväll rök jag ihop med mina föräldrar. Vi har inte bråkat en enda gång sen jag kom hit, så självklart var dom tvugna att förstöra min sista kväll här så jag har bokat en tågbiljett tidigt imorgon bitti till Varberg där Jay hämtar mig på stationen.


I somras lovade alla hela tiden att jag snart skulle vänja mig med den nya lägenheten, men det har gått sex månader och det känns fortfarande skit. Jag saknar hem. Riktiga hem.

Ibland tänker jag...

... på hur svårt det här är.

Innerst inne visste jag ju det egentligen. Att jag förr eller senare skulle klanta mig, precis som alltid. Jag vaknade tjugo i tio idag. Jag missade första lektionen och kom tjugofem minuter försent till andra.


Jag klarade mig iallafall i sex veckor.
För några månader sen var rekordet en vecka.


Nu ska jag städa ihjäl rummet som bokstavligt talat stinker och tvätta kläder som inte ens får plats i tvättkorgen längre.

Over and out

Tidigare inlägg
RSS 2.0