... på det här med Lillefot och Simba.

Jag har kommit på en sak.
Lillefot har sin mamma som han ser dö, han sörjer vid kroppen och och börjar en vandring där han är medveten om att hans mamma dog pågrund av honom, får nya kompisar, fixar skurken, pratar med sin spökmamma och hittar hem.
Simba har sin pappa som han ser dö, han sörjer vid kroppen och börjar en vandring där han är medveten om att hans pappa dog pågrund av honom, får nya kompisar, pratar med sin spökpappa, fixar skurken och hittar hem.

Så varför är det så in i helvetes svårt att titta på Landet för länge sedan utan att gråta som besatt och ändå kunna se Lejonkungen och knappt bli berörd? Jag lyssnade på det instrumentala soundtracket till Landet för länge sedan ikväll och jag grät tills sminket var borta. Sist jag såg filmen var i somras och jag kommer ihåg att jag hade en klump i magen resten av dagen. Båda karaktärerna går igenom samma sak och trots att Simba är asball och Lillefot är en irriterande person så lider jag så fruktansvärt mycket mer med honom.

Dock har jag lite teorier:
- Simba må sörja vid sin pappas kropp, men efter bara några sekunder blir det action och han har hyenor efter sig och sen dyker Timon och Pumbaa upp och allt är glömt tills det kommer ännu en några-få-sekunderscen där han tänker på sin pappa under stjärnhimlen.
- Lillefot får en liten stund till att prata med sin mamma och sen får man se hur han vandrar runt, mår skit och inte kan hitta mat. Simba fick ju iallafall käka lite larver och grejer ganska snabbt. Lillefot pratar också om sin mamma och hela grejen med att han ska till den stora dalen är ju för att det var det sista han lovade sin mamma. Han bär även runt på en trädstjärna som han fått av sin mamma tills den feta Vasstand trampar på den så att den går sönder.

- Scenen där Simba pratar med sin pappa i sin spökliga (?) skepnad är en av Disneys mest mäktiga scener någonsin, men Mufasa lägger inte en sekund på att berätta för Simba att han älskar honom eller liknande, utan bara gnäller om att Simba måste skärpa sig och ta sitt ansvar.
- Lillefots mamma säger att hon alltid kommer vara med honom.

- Timon och Pumbaa fixar en riktig ungkarlslya och bara lever livet med Simba. När han sen återförenas med sin familj på slutet på lever fortfarande hans mamma och kommer göra det ett bra tag till.
- Lillefot är ändå fortfarande en liten dinosaurieunge och försöker hålla ihop en grupp där ingen egentligen verkar tro att han kan vägen och överger honom faktiskt en stund i filmen. Dom enda familjemedlemmarna Lillefot har kvar är sina morföräldrar som faktiskt kommer dö ganska snart.

Så varför bölar jag mer till Landet för länge sedan? Antagligen för att jag inte hade filmen när jag var liten. Lejonkungen har jag sett en miljon gånger, så jag är ganska van vid att Mufasa dör. Men jag har bara sett Lillefots mamma dö ett par gånger och det krossar mitt hjärta varenda gång.



PS. Nu kom jag på att Bambi också går igenom allt det här, men det går ändå inte att mätas med Lillefot...