När jag pratat klart med alla som var där tittade jag på klockan som var ett och kände att det räckte för mig. Jag sa hej då och började min jävla långa vandring. Någonstans gick det snett. Jag vandrade och vandrade, solen stekte och klockan tickade. Jag gick alltså prick klockan ett och vid halv fyra förstod jag att något var jääävligt fel. Jag ringde pappa flera gånger, men han svarade aldrig. Jag frågade efter vägen lite här och där och fortsatte att vandra, men det blev fan inte bättre för det. Kvart i fem satte jag mig på en gata och grät ut när en man kom fram till mig och berättade att jag satt på en gata som var känd för att vara full av prostituerade och när jag berättade att jag var vilse erbjöd han mig skjuts hem. Eh, nej tack. Men mannen gav sig inte. Han ville att jag skulle hoppa in i hans bil och jag vägrade. Det blev ett evigt tjatande, men tillslut sa han att Möllevångstorget låg i närheten att han iallafall kunde skjutsa mig dit. Nej igen. Tillslut fick jag honom att peka åt vilket håll torget låg och då stack jag. Kort efter det ringde pappa som fick komma och hämta mig. Han och mamma skrattade resten av kvällen och drog ovanligt dåliga skämt om motion och om "att se Malmö". Senare satt jag och pappa med en karta och letade upp min vandring. Jag har gått mot motsatt håll, gå tillbaka, gått till höger, gått till vänster, närmat mig hem för att sedan gå mot motsatt håll igen... Jag gick i fyra jävla timmar. Hur fan tänkte brödraskapet i Sagan om ringen? Om jag hamnar i en liknande situation som dom får världen fan gå under.