Jag kommer ihåg dagen mina två kompisar skulle söka till Idol och jag och Jojan var med som stöd.

Låt mig säga så här... Att stå i idolkön är mer eller mindre som att vara med i Big brother. Det handlar om att ha ett starkt psyke och att inte bryta ihop samt att kunna underhålla sig själv. Den här dagen var ett test för vår vänskap. Vi gick upp fem på morgonen och var framme i Göteborg vid sex och vid det laget var kön såklart redan mördande lång. Men vi var peppade och allt kändes bra... just då.

Att stå utomhus tidigt på morgonen i april är kallt och värmen känns bara om man stå i solen, men vi var skuggade av en byggnad så efter några timmar fick vi turas om att hålla platsen i kön medans någon annan kunde gå ut till solen och försöka få upp värmen.

Sen är ju kön (såklart) full av människor som ska söka till Idol, vilket innebär att du är omringad av tusentals människor som värmer upp rösterna samtidigt. Vissa kan sjunga, vissa kan inte. Vi hade oturen att vara omringade av dom som inte kunde. Dessutom var det ett stort gäng med en gitarr (jag hatar människor med gitarrer) som sjöng oavbrutet hela dagen.

Efter några timmar började hungern göra sig påmind och den lilla lådan med kall pasta räckte inte länge innan magen började skrika igen.

Efter ungefär sju timmar var humöret inte direkt på topp. Nervositet blandat med kyla och hunger. Folk vägrade sluta sjunga, det fanns inget att prata om, inget att göra. Man blev rastlös samtidigt som man var trött. Man blev avundsjuk på personen längre fram som tagit med sig en sittstol och funderade om och om igen på varför man stod där när man inte ens själv skulle sjunga.

Och så flöt timmarna på...

Jag minns inte hur många timmar till vi stod där, men plötsligt kom ljuset. Det var bara ett gäng till framför oss och sen skulle vi få gå in. Då kommer den här jävla kvinnan och säger med ett brett leende att dom inte kan ta emot fler sökande idag och att vi är välkomna att komma tillbaka igen imorgon. Halva vårt gäng dog framför ögonen på oss och den andra halvan började skrika (jag antar att jag var en av dom) att vi var från Varberg och inte kunde komma tillbaka nästa dag, men det spelade ingen roll. Ingen sa ett ord på vägen hem och sen sov jag och Jojan resten av dagen.


Jag blir ändå imponerad när man tittar på Idol och folk säger att dom söker för tredje året eller liknande i rad. Hur orkar dom gå igenom detta varje år? Det var ändå fem år sen detta hände och jag minns fortfarande hur fruktansvärt det var.

Det blev av någon konstig anledning ett hål i vår coca cola, så vi fick turas om att dricka ur hålet tills vi "druckit oss förbi det" så att flaskan inte läckte.