Ååååh, vad trött jag blir!

Det har varit en väldigt bra vecka. Jag har mått jättebra och det har inte varit något problem med någon och så höll det såklart inte över helgen. Ett gäng kompisar skulle ha en mysig kväll tillsammans, men det har slutat med att alla sitter ensamma i sina lägenheter och är ledsna, besvikna och skäms. Bra lördag. Verkligen.

I två år har vi alla haft en Friends/How I met your mother-relation och nu växer sig sprickan större och större hela tiden. Ikväll sa två av dom upp kontakten till slut och resten vet jag inte vad jag ska göra av. Jag är glad att vi tog vara på sommaren till 110 %, för det skulle bli vår sista tid ihop som hela gänget.

Igår var verkligen inte min dag.

Någon gång runt 2009 efter ett bad blev jag totalt döv under ett dygn. Jag antog då att det var för att jag fått vatten i öronen och tänkte inte mer på det förrens det blev sommar och badsäsong och jag blev döv efter varje bad. Även då antog jag att jag bara var en gammal kärring som behövde ha såna där grejer i öronen under varje bad och har alltså inte doppat mig på flera år. Men den senaste tiden så har jag fått samma problem varje gång jag tvättat håret och när skiten går ut över min vardagliga hygien så måste något göras. Jag började googla och förstod att det inte alls handlar om vatten i öronen. Eller det gör det ju, men det finns ett grundproblem. Vaxproppar.

Jag är en riktig expert på det här området nu. Vax bildas i öronen för att rensa och rinner ut av sig själv, men ibland kan det fastna och då bildas en vaxpropp. När det kommer in vatten i öronen sväller vaxet upp och man kan få ont och nedsatt hörsel. Så jag ringde till vårdcentralen och gick dit i måndags för att dom skulle "bekräfta" att det var vaxproppar i båda öronen. Femton sekunder senare var det bekräftat och även att det var mycket värre på det vänstra örat, vilket jag själv märkt. Och så fick jag gå hem. Tack. Jag skulle gå till apoteket och köpa Revaxör och behandla öronen med det i tre dagar innan jag skulle ringa igen och boka ett nytt möte för spolning.


När jag vaknade upp igår efter att ha använt Revaxör en natt hade jag sååå jääävla ont i vänsterörat. Jag kunde knappt koncentera mig på något så jag fick ringa till vårdcentralen igen och säga att jag inte stod ut och ville boka ett möte med en gång. Dom kunde tack och lov pressa in mig på en tid redan nästa dag. Men på kvällen blev örat värre, vilket ledde till en för jävlig spänningshuvudvärk och när jag skulle duscha sträckte jag nacken. Skitkväll, med andra ord. Jag blev så ljudkänslig att jag inte ens kunde somna till en film, utan låg bara i mörkret och gnydde.

Imorse gjorde jag något väldigt dumt. Jag vaknade två timmar före väckarklockan så jag gick in på Youtube och sökte efter "remove ear wax". Smart innan ett läkarbesök. Det såg hur brutalt ut som helst och jag lyckades skrämma upp mig ordentligt. När jag kom till vårdcentralen erkände jag vad jag gjort och en sjuksköterska fick lugna ner mig genom att berätta att vaxet inte skulle plockas ut som i videon, utan spolas ut med vatten. Spolningen påbörjades på högra örat och var över på några minuter.

Sen gick hon över till helvetesvänsterörat... 20 minuter senare hade ingenting av vaxproppen lossnat så hon kallade på förstärkning och en annan läkare tog över. Hon spolade vidare i tio minuter och gick sen och hämtade en slang och där började min panik. Slangen trycktes in i mitt ömmande öra och när suget började fick jag så ont att jag reste mig upp ur stolen och skrek. Läkaren tryckte ner mig i stolen igen och medans hon sög blev det en mindre brottningsmatch. Men allvarligt talat, det gjorde skitont. Ingenting lossnade och hon fick ge upp. Så jag ska behandla vidare med Revaxör under helgen och sen har jag fått en ny tid på måndag då dom ska försöka igen.

Nästa film på inköpningslistan blir fan The perks of being a wallflower. Jag såg den första gången i somras och sedan dess har jag nog sett den sex gånger till, tipsat massor med kompisar om den och läst boken. Handlingen känns inte som en typisk Hollywoodfilm eller ångestfilm, utan är precis som livet: bra, skitdåligt, dåligt och skitbra.

Man får se det positiva i det negativa. Att gråta i duschen är himla praktiskt. Det känns inte som om man gråter och man ser inte lika fucked up ut i ansiktet efteråt. Jason har visat sig vara en mer förstående katt än vad jag trott tidigare. Han sätter sig alltid brevid mig när jag är ledsen. Han stryker sig inte mot mig eller så, men han sitter helt lugnt bredvid mig tills jag mår bättre. När jag kom hem från en fest i helgen hade jag druckit för mycket och behövde för första gången på flera år kräkas. Jag låg med huvudet i toalettstolen och när jag var färdig såg jag att han satt bredvid mig. Eller iofs... Antingen så är han stöttande eller så är han nyfiken på mina humörsvängningar.

Ikväll ska jag se Catching fire med Jojette. Ingen av oss har hunnit läsa ut boken, men det är nog lika bra. Efter att jag läst klart första boken blev jag besviken på filmen, så man kanske ska se filmerna först och läsa böckerna sen. Då är det lättare att se allting framför sig och man får mer detaljer om saker som man inte förstod.

För cirka två veckor sen åkte jag och David upp till Stockholm för att gå på vår älskade farfars begravning. Några veckor före den dagen hade jag suttit packad som ett ägg på en fest när jag plötsligt fick det där jobbiga telefonsamtalet.

 

Allting krockade såklart med någon professorgala till mammas ära, så jag och David fick ta tåget upp dagen före och pappa flög till Stockholm på samma dag och flög senare på dagen tillbaka till Malmö för att vara med på galan. Tågresan gick bra, men väl framme i Stockholm fick David helt och hållet gå in i storebrorsrollen eftersom jag har något seriöst problem med tunnelbanor, vilket ledde till att jag betedde mig som en hare som var jagad av rävar medans David försökte lista ut vart vi skulle. Världens bästa kusinPatrik mötte upp oss i Danderyd och sen gick vi hem till honom och chillade i soffan resten av kvällen.

Nästa dag tog vi taxi till kyrkan där vi mötte resten av släkten och precis som förra gången jag var på begravning i den här kyrkan så träffade jag farmors syster som är så läskigt lik henne att mitt hjärta stannar varenda gång. Efter begravningen fick alla ett glas sherry som farfar skrivit att alla skulle ha på begravningen. Jag måste köpa hem en sån flaska. Alla höll helt underbart fina tal och sen åkte vi hem till min farbror och där satte sig jag och Viktor i ett rum och pratade i en evighet. Jag har verkligen världens finaste kusin.

På kvällen gick jag, David och Patrik ut i Stockholm för att "ta ett glas". Bullshit, för övrigt. Vi mötte upp några av Patriks kompisar och sen körde vi igång. Vi tog oss igenom två krogar, den ena var det inget speciellt med förutom att alla fattade att krogen skulle stänga när dom satte på Lejonkungen på alla skärmar över hela lokalen. Den andra var ascool. Det var en alternativ krog som var helt svart med massa levande ljus och döskallar. Det spelades endast hårdrock och alla ölflaskor hade döskallar. I baren var en skylt där det stod "varje gång du ger dricks dör ett Justin Bieber-fan". Vi stannade där tills det stängde och efter att ha käkat på något ställe skulle vi ta tunnelbanan hem. Dock missade vi den med en sekund och fick vänta i en halvtimme på nästa. När vi kom hem var jag tvungen att ta en dusch eftersom jag höll på att frysa ihjäl den sista tiden och sen somnade vi allihopa. Nästa dag blev det såklart krångel med tågen så vi fick ta en ersättningsbuss till någon stad och sen åka resten av vägen med tåg. När vi kom fram till Malmö igen drog ödet ihop mig och Alex och efter att vi käkat på Subway kom jag äntligen hem och sov i nästan ett dygn.

Jag hatar att jag har världens bästa minne när det gäller datum och klockslag.

Jag vaknade imorse och bara kände på mig att det var något. Jag tittade i kalendern och såg att det var den femte november och så föll pusselbitarna på plats. Idag är det ett år sedan du hittade mig.

If I never knew you, If i never felt this love
I would have no inkling of how precious life can be
And if I never held you I would never have a clue how at last I'd find in you the missing part of me
And I'm so grateful to you
I'd have lived my whole life through
Lost forever if I never knew you

If I never knew you I'd be safe but half as real
I'm so grateful to you
I'd have lived my whole life through
Lost forever if I never knew you

There's no moment I regret
Lost forever if I never knew you

"Jag vet inte om jag kommer komma ihåg Halloween 2013 som den kvällen vi hade så jävla roligt eller den kvällen jag tog så många bilder på mig själv".