RIP Sonja

Jag minns inte när du kom till vår gata. Du har liksom alltid funnits där och vi har haft våra småbråk, men så blir det när man bor på en gata full med katter. Alla har ju sina revir, det ligger i er natur. Men även om du och Luna inte gillade varandra, så var du alltid trevlig mot mig. Varje gång jag kom gående kom du alltid fram för att hälsa och gosa lite.

Varför blir alla katter överkörda? Jag kan inte ens föreställa mig hur det kändes för din ägare när han hörde smällen och sen fick se dig ligga där. Jag har alltid hatat att det ligger en väg så nära oss. Bilarna som kör där tänker inte på att det finns ett område fullt med katter bara några meter ifrån dom. Kan det ha varit samma väg som tog livet av Busen? Jag har aldrig vågat fråga mamma vart han blev påkörd. Men jag glömmer aldrig den dagen det hände, hur ont det gjorde och hur ont det fortfarande gör. Fortfarande efter sju år.

Jag tänker alltid på öppningslåten till Aristocats när jag ser alla katter på vår gata. Det är inte våra husdjur, det är våra gudar.
Varenda katt är bortskämd med så mycket kärlek som vi kan ge dom.


Sonja och Ofelia, maj 2008





Jag och Lovisa när vi säger hej då till Busen, april 2004



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0