Första gången jag skriver ett inlägg om Jason i Darlingkategorin.

Jag har inte haft Jason i ens en månad och jag har redan haft mycket problem med honom. Det är min sjätte katt, men min första innekatt och det är ibland svårt att hålla humöret med honom eftersom han blir så rastlös lätt. När jag fick hem honom var han en mysig, nyfiken liten boll som alltid ville sova i mitt knä, ha sällskap och gosa. Efter bara någon vecka började han välta ner småsaker och nu har det övergått till att han välter ner allt hans lilla starka tass klarar av. Han har förstört krukor, vält ner alla mina prydnadssaker, kastat ner min fina smartphone på golvet så att den fick sitt första jack, slitit sönder tidningar och bitit i böcker. Han anfaller konstant mina fötter och river och biter mig. Han tar mycket energi och det spelar ingen roll om jag fräser åt honom, klappar med händerna, tar honom i nackskinnet och (ja, sista utvägen) häller vatten på honom. Han bryr sig inte. Ingenting biter på honom, vilket gjort att jag varit riktigt trött på honom dom senaste dagarna. Han har också slutat sova i min säng och vill hellre sova under den och är inte alls sugen på att bli klappad.

Så inatt fick jag en inblick i hur livet hade kunnat vara utan honom. Trots att han är ett helvete så håller jag koll på honom hela tiden. Om han fortsätter som han gör nu och tror att det beteendet är okej så kommer han bli den värsta katten någonsin som vuxen. Vid sjutiden skulle vi äta och innan dess hade jag letat igenom hela huset efter Jason, men inte hittat honom. Jag var ganska trött vid tolv, men fastnade tack gode Gud i en film och höll mig vaken. När jag skulle gå och lägga mig vid halv tre krafsade det på mitt fönster. Jag ignorerade det eftersom jag hört det ljudet förut och antog att det var en gren igen. Men krafsandet fortsatte och när jag slängde ett öga mot fönstret såg jag Jason.

Vi bor på fjärde våningen och det är ett avstånd från balkongen till min otroligt smala fönsterbräda. På något sätt måste Jason ha smygit ut på balkongen när mamma hängde ut några kläder på vädring och sedan blivit utelåst i flera timmar i kylan. Han har antagligen jamat vid dörren under hela tiden tills han fick idéen att hoppa upp bland växterna och sen hoppa över till mitt fönster. Minsta felsteg där och han hade glidit ner och landat på sten.

När jag såg honom skrek jag rakt ut, sprang ut och slet upp dörren och lyfte ner honom från fönsterbrädan. Han darrade, jamade och var iskall. Mitt skrik hade väckt upp hela huset så alla samlades i köket och försökte värma upp katten. När dom andra gått och lagt sig låg jag i sängen med Jason och grät till halv fem på morgonen. Tänk om jag hade somnat vid tolv? Chansen att han inte trillat ner från fönstret på hela natten är jätteliten och min ångest höll mig vaken. Idag har han legat invirad i en filt på min säng hela dagen och sovit. Han har tagit en paus lite då och då för att gå upp och välta ner lite saker, bland annat mammas favoritkruka som gick sönder. Men ändå har jag fortsatt att gråta idag.

Så helt ärligt: Jason är skitjobbig, men jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.