2 oktober ´09 - Efter begravningen

Begravningen var för några timmar sen. Den kändes som långsam tortyr. Att se Antons familj så förkrossad och för att inte tala om alla människor som bröt ihop när man skulle gå fram till kistan.
Jag kunde inte höra nånting annat än 330 personers gråt. Det var helt obeskrivligt.

Dessutom vaknade jag på morgonen av att jag var döv på ena örat. Jag kunde inte höra ett skit, så varje gång jag pratade med någon var jag tvungen att säga "va?" eller "ursäkta?" efter varenda mening. Det var först när mamma skulle komma och hämta mig som jag blev riktigt frustrerad över hela situationen och stack in en nagel i örat och började gräva runt som hörseln kom tillbaka. Jag har aldrig uppskattat min hörsel så mycket som då.

Nu ska jag åka tillbaka till Anton och stanna där över natten.

Kommentarer
Postat av: lisa!

ursch vad hemskt med begravningar :/ hoppas du känner dig bättre inom snar framtid!



kom ihåg att rösta i min blogg, nya frisyrer utlagda :)



pusskram!

2009-10-03 @ 20:22:28
URL: http://llisahedman.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0