13 september ´09 - Bit by bit, torn apart

Mina armar värker som om jag har träningsvärk. Jag har hållt om Anton hela natten, vaknat varje gång han gjort det och tröstat honom med det lilla jag kan ge. Ikväll åker jag tillbaka till skolan ensam. Jag kommer sova ensam i dubbelsängen och känna hans lukt i lakanen. Jag vet inte hur länge det kommer vara så här. Det kommer bli ensamt i några veckor, men jag tänker inte klaga så länge jag vet att det är så här det måste vara för hans skull. Som jag sagt till Jay några gånger nu; "det finns ju telefoner."



Jag hör hur du skriker
Det behövs inga ord

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0