... på det här med högskoleprov.

Jag öser i mig choklad och är nojjig. Fast jag är nog mer förvirrad över mig själv. Eller hur jag alltid lyckas göra minsta småsak till den största grejen i världen.

Idag fick jag reda på att treorna ska göra ett låtsashögskoletest imorgon från klockan nio till tre. Jaha, tänker ni. Hell no, tänker jag.

Jag har aldrig brytt mig om högskoletest förut. Inte för att jag någonsin gjort något, men ändå... Det har alltid varit obligatoriskt att treorna ska göra det varje år och om ettorna eller tvåorna vill så får dom också göra det. För något år sen skrev Anton upp sig på att han ville göra detta och han var borta hela dagen och bara skrev. Anton är min falska klippa som aldrig någonsin erkänner att han är nervös eller att något är svårt. (Säg inte emot mig, honey. Du vet att det är sant.) Men när han kom hem den dagen berättade han hur stressigt och svårt det hade varit och vid dagens slut hängde det ett papper på anslagstavlan i skolbyggnaden med allas resultat.

Det är inte på riktigt. Dom vill bara att vi ska få känna på hur det känns innan vi gör det riktiga. Men jag ska ju inte göra det riktiga. Jag ska inte söka vidare till någonting efter det här. Varför ska jag tillbringa en hel dag med att sänka mitt självförtroende när jag märker att jag inte kan svara på frågorna samtidigt som jag hör hur dom andra börjar skriva? Och sen ska jag behöva se mitt namn längst ner på det där jävla pappret som självklart måste visas upp för hela världen.

Näe, så jag har gjort upp en plan. (Vilken överraskning...)
Jag ska gå dit imorgon och göra provet. Funkar det inte så går jag bara till en lärare och säger att det inte går. Dom kan ju knappast tvinga mig att skriva det. Eller...?