Uhm... Det är definitivt inga bra pluggtider just nu.

 

Jag gick upp halv sju imorse och packade i ordning för salstentan. När jag borstade tänderna kände jag att något var fel, men kunde inte förstå vad det var. Jag borstade lite til och märke vad som var fel. Munnen hängde inte riktigt med. Jag började känna runt i ansiktet och märkte att även näsan domnat bort. Så vad gör jag? Åker till skolan och gör tentan. Jag gör så gott jag kan under några timmar även om jag inte kan ignorera att det adrig varit så svårt att dricka eftersom munnen är alldels för avslappnad. Jag märker även att det spridit sig till ena kinden.

 

När tentan var över går jag till min lilla undersköterska Emma och berättar om min konstiga morgon. Hon ber mig lyfta upp båda armarna och sen säger hon att jag ska ringa till vårdcentralen eftersom jag haft för många konstiga symptom på kort tid. Jag ringer vårdcentralen och hela hjärnan stänger av sig. Jag har symptom som beskriver en stroke.

 

Rubbning av synen, domningar i ansiktet, yrsel och försämrat balanssinne. Vårdcentralen säger åt mig att direkt åka till akuten och att det inte är säkert att det är en stroke, men att det inte är värt att ta risken. Emma hade misstänkt detta redan från början och väntat i bakgrunden för att kunna följa med mig. Vi åker till akuten där vi blir vidareskickade till ögonklinikens akutmottagning som skickar tillbaka oss till den vanliga akuten. Mamma kommer och byter med Emma som kan åka hem och efter ett tag förflyttas vi till ett annat väntrum.

 

Efter fyra timmars väntan får jag träffa en läkare som undersöker mitt ansikte och mitt blodtryck. Jag hade under den här tiden byggt upp en ordentlig dödsångest och börjat dela upp mina ägodelar till nära och kära och funderat på att ringa ett par samtal till människor. Men han lugnade ner mig och hade ett långt samtal med mig om stress. Vårdcentralen hade gjort rätt som skickade dit mig, för det lät till 95 % som om jag fått en stroke. Men efter några undersökningar som såg fina ut och sen ett resultat på en puls långt över 100 (vilket även berodde på ångest) kom han fram till att jag är sönderstressad. Det har hänt för mycket i mitt liv på kort tid och plus skola på det har gjort att min kropp börjat säga emot.

 

Så nu ska jag försöka vila så mycket som möjligt. Mamma och pappa är förstörda, Emma är redo dygnet runt att stötta mig, Malin som bara ringde upp för att kolla läget tvingade mig på mindfulness, Mike blev helt paff, mina systrar blev bara ledsna och Jojan blev mer än ledsen. Själv är jag bara trött. Jag har legat i sängen framför Disney hela kvällen och försökt slappna av. Jag ser lite småfucked up när jag ler, men jag kommer nog ändå inte göra det så mycket imorgon. Jag har både projektarbete och föreläsning och efter det ska jag ta långhelg.