... på att man ska ta vara på sin ungdom.

Jag har levt ett sorglöst preventivmedelsliv sen jag var femton. Jag har varit ung och fått mycket rabatt pågrund av det. Jag har köpt p-piller för ett helt år för 80 kronor. Livet lekte tills den dagen dom förvarnade mig på ungdomsmottagningen att mina unga dar snart var över och att jag skulle få börja betala fullpris.

"Snicksnack", tänte jag. Om det kostar 80 nu kostar det väl 100 sen?

Idag kom sanningens ögonblick och den var mörk. Förutom att jag fick sitta och vänta i väntrummet i lite mer än en timme så hade mitt namn raderats från deras dator när jag flyttat. Så jag var tvungen att fylla i allt igen från början och när dom sen frågade vart jag bodde så sa jag "Varberg, Malmö och Horred" och så fick jag förklara den historian.

När jag sen gick till apoteket för att hämta ut preventivmedel för tre jävla månader gav tanten i disken mig min lilla låda och sa sen lugnt och fint "316 kronor, tack." På apoteket måste dom väl ha såna där övervakningskameror? Jag funderar på att gå tillbaka och fråga om jag får kolla igenom dagens film för jag hade gärna velat se mitt ansiktsuttryck när hon sa priset.

Min plånbok ligger och skriker just nu. När Anton kommer hem ska hans plånbok också få skrika, för detta tänker fan inte jag betala ensam. Från och med nu ska vi dela på kostnaden.


Och som ett sista tips från en gammal och erfaren tant till er unga där ute. Njut av era rabatter och kolla för helvete upp vad som menas med ett vuxenpris innan ni kastar er ut i preventivvärlden.

... På det här med näsblod.

När jag var liten fick jag jämt näsblod. Om jag blev arg eller ledsen fick jag galet mycket näsblod. En gång när jag blött oavbrutet i fyra timmar fick vi åka in till sjukhuset och bränna näsan. Av all smärta jag kännt under mitt liv ligger "bränna näsan" väldigt högt upp på listan. Efter att ha fått det gjort sa läkarna att jag inte skulle kunna få näsblod igen. Ändå fortsatte jag att blöda efter det. Eftet att ha blött ytterligare några år fick jag bränna näsan igen. Denna gången sa dom att det skulle vara omöjligt för mig att kunna blöda näsblod. I gymnasiet började jag må dåligt och varje gång jag blev ledsen blödde jag. Jag vägrade bränna näsan igen, men efter ett tag var jag så otroligt trött på att blöda att jag gick med på det iallafall. Nu sa läkarna att det är fysiskt omöjligt för mig att blöda igenom näsan. Det skulle helt enkelt inte kunna gå.

Idag är min ena näsborre halvt förlamad. Jag kan andas igenom den, men jag kan inte röra den. För några veckor sen när jag satt och pratade kände jag hur det rann blod längst halsen och in i munnen. Jag kastade mig mot soptunnan och spottade ut blodet i den. Efter att ha fått tag på papper och stoppat blodet upptäckte jag att jag spottat blod på min nya bh. Jag har aldrig fått in ett klädesplagg i tvättmaskinen så fort och den överlevde.

... På hur det hade varit om allting var annorlunda.

Imorgon är det dags för studentbalen. Hade jag inte strulat till det hade jag gått på den.

Jag hade antagligen precis som nu fortfarande varit vaken. Jag hade tillbringat hela kvällen inne i badrummet med att bada, tvättat håret, haft i en hårinpackning, lagt en ansiktsmask, rakat, filat, putsat. Sen hade jag smörjt in mig med en hudlotion, målat naglarna, plockat ögonbrynen och lagt mig i sängen och tittat på den tjejigaste, prinsessaktiga filmen jag kunnat hitta. Jag hade provat min balklänning för antagligen hundrade gången. Den skulle ha varit vit, det bestämde jag redan i nian. Den skulle sett ut som en blandning mellan en bröllopsklänning och något som bara en Disneyprinsessa skulle haft på sig. Jag skulle ha lockat håret och satt upp vissa delar där bak med pärlor och kanske någon blomma. Jag skulle gått på balen tillsammans med en stilig grabb som skulle klätt sig gothaktigt. På morgonen skulle jag vaknat så fort väckarklockan ringde, ätit en gigantisk frukost och sminkat mig. Jag skulle haft porslinhy, lösögonfransar, kanske sotade ögon och en ljus färg på läpparna. Sen skulle jag klätt på mig klänningen och spegla mig i några minuter innan jag skulle gått igenom hela huset och visat upp mig. Lite senare skulle min grabb komma och vi skulle på något elegant sätt tagit oss ner till stan där vi ställt oss i samma led som alla andra och gått igenom stan och låtit alla ta kort på oss. Inne på sociten skulle jag druckit vitt vin och dansat vals. Nästa dag skulle mina fötter värka av mina nya skor, min klänning skulle antagligen ha en fläck på sig från kvällen och mitt huvud skulle vara fyllt av pärlor. Men jag hade varit lycklig. För att gå på en bal är en upplevelse som man (om man har tur) får uppleva en gång i livet.

Jag skulle förberett mig för allt detta nu, om jag bara inte hade strulat till det.

... På hur otroligt, äckligt oprofessionellt "stora" butiker kan bete sig.


Jay har beställt några få saker från internet och det har aldrig gått problemlöst till. Jag har beställt tusentals saker från nätet och det har alltid gått hur bra som helst. Har en butik skrivit att varan kommer fram om två dagar så har den gjort det. Jag har aldrig fått hem fel vara eller något sånt. Tills den dagen jag stötte på skitaffären Maj Mahal.

På förstasidan står det "nordens största affär med löshår". Ska det stå så ska man fan vara professionell. Innan det här helvetet började verkade hemsidan jättebra. Varan man beställer kommer inom tre till fem dagar och om det blir försenat hör dom av sig.

Jag valde ut mitt löshår, betalade jävla 830 kronor och började vänta. Tre dagar gick, fem dagar gick, en vecka gick och jag mailade dom. Dagarna gick och jag fick inget svar. Jag mailade igen och fick inget svar. Efter ett tag får jag svar där dom frågar om vilket löshår jag hade beställt. Jag svarade och dagarna gick igen. Tillslut mailade jag ännu en gång där jag skrev att jag skulle ha tillbaka mina pengar. Då fick jag ännu ett svar där dom sa att löshåret hade varit slut, men att det hade kommit in nytt och att dom skulle skicka det samma dag.

Nu har det gått en jävla månad och jag är sur som fan. Ordet sur räcker inte. Jag är sur, arg, förbannad och skitsurargförbannad. Så jag ringde upp jävlarna (Ja, jävlarna!) och sa att jag antingen ska ha mitt hår NU eller ha tillbaka mina pengar. Dom lovade att höra av sig imorgon. Gör dom inte det, så ska jag ringa igen och får jag inte mina pengar då säger mamma att jag ska polisanmäla dom.


SÅ JAG HOPPAS ATT NI SOM ARBETAR FÖR DEN SKITAFFÄREN SER DETTA. NI ÄR DEN STÖRSTA SKITAFFÄREN SOM FINNS OCH MER OPROFESSIONELLA PERSONER FÅR MAN FAN LETA EFTER.

... på det här med varför gubbar stöter på småtjejer och tror att dom ska lyckas.

Jag har fått ungefär tre mail från olika gubbar i 40 +-åldern den senaste månaden där hon skriver hur vacker jag är, osv. Jag har förklarat för varenda gubbe att jag inte uppskattar deras mail, men förstår dom? Nej.

Nu fick jag ännu ett mail där det stod "Va snygg du va då". En fullvuxen man som inte ens kan skriva ordentligt, så sexigt...
Hade det stått "VaD snygg du vaR då och en jävla punkt" hade jag åtminstånde inte tyckt så synd om honom för att han för att han tillbringar sina dagar med att stöta på småtjejer.

Iallafall, så skrev jag tillbaka "Mjo, det har jag fått från min pappa som är i ungefär samma ålder som du." Det var den hemliga meningen som gjorde att han inte skrev tillbaka. Ska prova att alltid svara så, så kanske galenskaperna upphör.

... på det här med hur filmer inte alltid skiljer sig så mycket ifrån verkligheten.

Jag tittade på ett gammalt Desperate Housewives-avsnitt häromdagen. Det kommer en ambulans till Whisteria Lane och Susan säger "Oh crap, who's dead now?". Dom är ju ganska vana med att folk dör och att lik hittas lite här och där. Hur många är vana med det i verkligheten?

Kommer någon ihåg det här inlägget jag skrev i februari? Min föredetta klasskompis David hade försvunnit spårlöst och efterlyst över hela landet. Igår fick jag ett sms. När jag får ett sms kan man redan innan man öppnat det se vad det står i början. Jag såg bara "Dom har hittat David." När jag öppnade det stod det "Dom har hittat David. Död i hamnen." Igår var jag antagligen i chock, för jag reagerade inte så stark på det. Imorse vid frukosten släppte chocken. Jag slängde all mat jag hämtat, gick upp på rummet, satte mig på golvet och började gråta.

En person hade hittat David i vattnet i tisdags. Pågrund av det som alla medium sagt tror jag fortfarande att det skett ett mord. Jag och Anton diskuterade det och att han tagit livet av sig är väldigt uteslutet. Det är mer eller mindre omöjligt att dränka sig själv. För att inte tala om hur tjock isen var i februari. För att "tänka lite som en mördare" är det väldigt smart att dumpa en kropp i havet. Strömmarna kan slita med sig liket flera mil ut till havs. Sen var det väl inte direkt planerat att kroppen skulle flyta in till hamnen.

Vad som än har hänt, så hoppas jag att Davids familj får all stöd dom behöver. Alla lektioner på Pederskrivares skola var inställda idag så att dom kunde ha minnesstund. Jag hoppas att min förra klass mår bra och att Jay inte bryter ihop totalt.

Vila i frid, David.

En av alla artiklar

... på det här med hur man ska göra när man får en panikattack.

Allting var så jävla fel imorse. Jag kunde inte sluta gråta och när jag skulle gå in på toaletten för att hämta papper vägrade mina ben att hålla mig uppe så jag la mig ner på golvet och det var då jag slutade andas. Eller halvt iallafall, jag fick in luft i lungorna men inget kom ut. Mitt i paniken försökte jag komma på om det var astma eller en panikattack. Dock lider jag inte av astma, så jag försökte komma ihåg vad man ska göra om man får en ångestattack och då kommer den vanliga frågan: hur i helvete andas man i en fyrkant?

Varenda gång någon nämner en panikattack säger alla att man ska andas i fyrkant och varenda gång frågar jag hur man gör det, men har aldrig fått något svar.

Så där låg jag. Hela kroppen skakade, mina lungor var fyllda av luft, jag försökte andas i den jävla fyrkanten (eller ja, just för att jag inte visste hur man skulle göra så fortsatte jag bara att få in luft) samtidigt som paniken spreds sig. Orka dö på en toalett av syrebrist... Eller snarare för mycket syre. Efter ett tag gick pulsen ner iallafall och jag kunde börja andas ordentligt igen.


Och för att vara säker på att jag ska överleva nästa gång också har jag googlat lite.
För det första:
Du har fått en panikattack om du har...

Hjärtklappning eller hastig puls

Svettning

Darrning eller skakning

Känsla av att tappa andan, andnöd eller snabba andhämtning

Kvävningskänsla

Tryck över bröstet eller bröstsmärtor

Illamående eller orolig mage

Ostadighetskänslor, yrsel eller matthet

Overklighetskänslor

Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig

Rädsla för att dö

Domningar eller stickningar

Kraftig rodnad

Och det viktigaste av allt: Andas i den jävla fyrkanten.

... på det här med sömnproblem.

Redan på dagis upptäckte mamma att jag hade svårt för att somna på kvällarna. Jag kunde som femåring komma in till henne vid tolvtiden och gnälla över att jag var pigg. Sen när jag väl somnade drömde jag ofta mardrömmar, vilket ledde till att jag ännu en gång fick gå in till henne. Jag minns att jag var väldigt trött på dagarna och var otroligt avundsjuk på dom andra dagisbarnen som hade fått deras föräldrars tillåtelse att sova middag. Medans dom fick krypa ner på madrasser med filtar och sova nån timme eller två, fick vi andra leka vidare. Sen fortsatte karusellen. Jag började i lågstadiet, kunde inte sova och när jag väl somnat drömde jag en läskig dröm som skrämde mig så mycket att jag inte kunde somna om. I mellanstadiet hittade jag en lösning. Jag hade en sån tur att jag hade både tv och video på rummet och om jag tittade på en film eller tv somnade jag utan problem. Drömde jag något var det bara att sätta på en ny film och somna om. Jag kommer ihåg att jag brukade titta på The Osbournes väldigt mycket, inte för att det var så tråkigt att jag somnade, utan för att jag blev lugn av det.

Nu har jag inte somnat utan en film på flera år. Dock har jag läst att det är ett vanligt problem som är beroendeframkallande. Hjärnan ställer in sig på att det inte går att somna om det inte hörs något ljud eller liknande. Dock föredrar jag att vara beroende av filmer och tv än att ligga sömnlös en hel natt.

Problem uppstår ju förstås av sånt här också. Både Jojan och Anton måste ha det kolsvart och tyst runt sig om dom ska kunna sova. Men vi har lyckats lösa båda problemen. När jag sover med Jojan får hon vänta tills jag somnat och sen stänga av tv:n och Anton har vant sig vid att sova med oljudet. Med andra ord: vi har löst problemet med att jag får som jag vill.

Gymnasiet sov jag mig bokstavligen igenom, de dagar jag var där alltså. Jag sov på nätterna, gick till skolan och sov under lektonerna, sen gick jag hem och sov resten av dagen, åt kvällsmat och gick och la mig igen. Jag kommer ihåg en gång när det blev lite uteliggarvarning på mig, jag skulle hämta mina böcker i skåpet och blev så trött plötsligt att jag la mig ner och somnade mitt på golvet. Så kan det gå när man tar igen några års sömnlöshet. Dock har jag börjat ta igen de senaste åren på ett smartare sätt. Förra veckan och denna veckan har jag sovit ungefär nio till tolv timmar per natt. Jag är ganska pigg under dagarna, men vid niotiden är jag jättetrött och går då och lägger mig. Funkar finfint!

 

... på det här med att köpa presenter till killar.

Ingen kan säga emot mig när jag säger att det är superenkelt att köpa presenter till tjejer. Såväl som flickor, tjejer, kvinnor eller tanter. Ge oss en blomma eller ett smycke (behöver inte ens vara guld eller silver) och vi avgudar dig för resten av livet. Ge oss fina underkläder och vi sexar med dig hela natten. För att inte tala om vad vi skulle göra om vi fick choklad... Eller jag kanske bara talar för mig själv där? Iallafall, så kommer vi alltid att vara tacksamma för vad killar än ger oss.

Sen kommer vi ju då till det lilla miniproblemet: att ge nånting tillbaka. Ingen kan heller här säga emot mig när jag säger att det är supersvårt att köpa presenter till killar. Så länge man inte själv sätter på sig några utmanande underkläder, strippar och sen gör saker som killen bara fantiserat om sen han var tretton. Eller, alltså... Om man ska göra nånting för sin pojkvän. Jag rekomenderar ingen att göra detta för sin pappa på fars dag eller nått.

Anton fyller tjugo på måndag och just för att det är tjugo, så måste det vara något riktigt speciellt. När han fyllde nitton hade vi varit ihop i en halv månad och jag var jättenervös över vad jag skulle köpa. Det slutade med att jag kom till honom med fyra paket: en T-shirt, en film, en snusdosa och hans favoritchoklad. Några månader senare hittade jag filmen längst in i en hylla med ett tjockt lager damm över sig och förra veckan skällde jag på honom för att han idrottat i T-shirten (om du läser detta älskling så är jag inte arg längre... bara lite) som jag köpte. Snuset och chokladen uppskattade han iallafall.


Och nu sitter jag här ännu en gång. Dock lyckades jag hitta en riktigt bra hemsida.
www.presenttips.com
Där fyller du först i vad det är för sorts present, sen vad presenten som minst och mest får kosta, om det är till en man, kvinna eller ett par och slutligen fyller du i vad personen har för personlighet, intressen, osv och sen kommer det upp olika förslag på saker man kan köpa och beställa.

... på det här med skolk.

I grundskolan var jag livrädd för att skolka. Om man inte kom till lektionerna eller kom dit och luktade cigarettrök ringde lärarna hem till föräldrarna med en gång och då längtade man knappast tills skolan var slut. En gång i åttan fick iallafall en klasskompis för sig att han skulle skolka från sista lektionen och han ville ha med mig. Jag satt tillsammans med honom på en gräsplätt i en timme och mådde så illa att jag trodde att jag skulle kräkas och när jag kom hem väntade mamma och pappa med en utskällning som heter duga. I nian hade jag en pojkvän som gick på gymnasiet som slutade tidigare än mig de flesta dagarna i veckan. Vi var tillsammans varenda dag och vissa dagar saknade jag honom så mycket att jag sa till lärarna att jag skulle till tandläkaren eller vadsomhelst. Mina lögner blev bara fler och fler.

Efter nian började jag på IV. Jag gick dit första dagen, såg alla brats (bland annat Anton), invandrare och fjortisar och fattade med en gång att min stil skulle innebära ett helt år av skällsord och bråk, så jag gick därifrån. Det var det jobbigaste året i hela mitt liv. Jag kunde skolka i en hel månad utan att känna minsta ångest och efter ett tag kändes det som om skolket blivit ett beroende.

Jag kom in på estet, men kunde inte sluta skolka. Tillslut blev jag avstängd pågrund av det.

Sen nian har mitt mål alltid varit att försöka vara i skolan en hel vecka. Gå på varenda lektion och inte ens komma försent. Jag har försökt varenda jävla vecka sen grundskolan och alltid misslyckats.

Igårkväll kom jag på att jag än så länge varit på varenda lektion hela veckan och dessutom till och med kommit till klassrummet före lärarna. Jag var jättenervös när jag skulle somna på kvällen. Tänk om jag skulle försova mig på morgonen eller kanske till och med sova bort hela skoldagen?

När sista lektionen var slut idag satt jag kvar och log.
Jag har varit i skolan hela veckan.

... på det här med preventivmedel.

Jag började fundera på att sätta in en p-stav för alldeles för många månader sen och det var inte förrens i fredags som jag hoppade iväg till ungdomsmottagningen. Dock sa dom att jag måste äta Cerazette i ett halvår innan dom sätter in p-staven. Om jag förstått allt rätt så innehåller det samma ämnen som p-staven, så dom ska kolla hur min kropp reagerar innan dom sticker in något i armen på mig. Så i lördags åt jag mitt första piller och det var inte förrens nu som jag kom på att man kanske ska kolla lite på internet och läsa vad det är jag knaprar på. Så, ja... nu vet jag.

80 % av alla brudar jag läst om skriver att tiden dom åt Cerazette var den värsta tiden i livet. Konstant illamående, huvudvärk, humörsvängningar och ingen sexlust. Jag har läst om fem olika tjejer som berättar att deras pojkvänner inte orkade med humörsvängningarna, så Cerazette gjorde att deras förhållanden tog slut. Två brudar blev gravida efter att inte ha tagit pillerna på samma tider.

Vad i helvete har jag gett mig in på?!!
Det enda "positiva" jag kan se i detta är att jag dagligen har huvudvärk, mår illa, har ingen sexlust och har överdrivet kort stubin, så om jag redan har alla biverkningar kanske det finns en liten chans att allt försvinner och blir tvärtom? Tre tjejer skrev faktiskt att dom blev kåta dygnet runt och en av dom ville ligga mer än sex gånger per dag. Jag har försökt ringa Anton för att förvarna honom om vad som är påväg att hända, men han svarar inte i telefonen vilket han alltid gör annars, så jag antar att han antingen hittat all den här faktan före mig och förbereder sig för en utskällning för ingenting eller så känner han bara på sig att jag har dåliga nyheter.

... på det här med kärlek till sina naglar.



Ja, det är jordens undergång när man bryter en nagel.
Speciellt om det var världens längsta och vackraste nagel...

... på det här med att det finns så jävla många idioter i världen.

Klockan är elva och än så länge har inget varit bra idag och det blir ju inte bättre av att man loggar in på helgon. Jag är så trött på alla människor i forumet. Elakare och mer respektlösa människor får man leta efter. Det finns en tråd om heter "Era sämta födelsedagar" där man (om man nu inte förstått rubriken) berättar om sina sämta födelsedagar.

En brud skrev såhär:
"När jag fyllde 17.
Jag var på fest, och jag fick ingen uppmärksamhet.
Sen blev jag nästan våldtagen på vägen hem.
Lucky seventeen."

En kille svarar:
"Skönt att du fick uppmärksamhet på vägen därifrån i alla fall, det är så himla jobbigt att komma hem helt obekräftad."

Sex personer har svarat på hans inlägg. Alla skrattar och skriver att det är dagens kommentar. När bruden skriver "dra åt helvete" till honom skriver alla att hon överreagerar och måste lära sig skämta.

... på det här med att det är de små såren som gör mest ont.

Dagens aj: Jag har en kaktus på rummet med överdrivet långa taggar. När jag skulle visa den kärlek genom att vattna den visade den mig hat genom att smyga in en av sina taggar in under min nagel. Vissa smärtor borde inte få finnas.

... på det här med mensvärk.

Vaknade imorse och upptäckte att jag blodat ner mina vita trosor. Bra start på första skoldagen.
Under första lektionen kände jag hur mensvärken långsamt satte igång. Tjugo minuter senare gick jag till toaletten för att spy. Under rasten tog jag en ibumetin på 600 mg och efter en halvtimme var mensvärken borta och jag fick tillbaka livslusten. Under lunchrasten (två timmar senare) kände jag hur värken kom tillbaka och mer eller mindre (kommer inte på vad det heter på svenska) lost my mind. Efter maten var mensen borta och har fortfarande inte kommit tillbaka.

Min kropp var tydligen tvungen att avsluta hela projektet då det skulle tagit livet av mig.

... på det här med hur annorlunda bönder och stadsbor tänker.

I tisdags skulle jag och Anton åka och hälsa på hos Anderas flickvän Rebecka. Hon bor på en bondgård och jag tror aldrig att jag förrens då har förstått vilken skillnad det är mellan bönder och stadsbor.

Mina katter har inte bara namn, dom har även mellannamn och får julklappar och firar sina födelsedagar.
Rebeckas katter har inga namn, dom har aldrig varit inne i huset utan bor i ladgården.

Min hund blir mer eller mindre behandlad som en prinsessa dagligen.
Rebeckas hund får bara vara i hallen och köket och den har det bra, eftersom den förra hunden bara fick vara i huset när den var valp och fick sen flytta ut i ladgården med katterna.

Dom har även 40 tjurar som dom köper som kalvar, har dom i två år tills dom säljer dom till slakteri. När jag fick höra det blev jag så sjukt upprörd. Visst, jag äter kött (hade jag ätit grönsaker hade jag blivit vegetarian för flera år sen) och vet att jag säkert äter tjurar dagligen, men jag skulle aldrig kunna vara en del av hur tjurarna går från att vara levande till döda. När jag såg alla tjurar stå och trängas och titta på mig gick jag sönder.

För övrigt var det en bra dag. Vi åt korv med bröd, spelade spel och satt och pratade hela dagen.

Jag hittade ett Disneyglas som jag drack mjölk ur när vi åt ^^

... på det här med hur konstigt det är att en person man aldrig träffat kan påverka en så mycket.

RIP Roy Edward Disney
10 januari 1930 - 16 december 2009

... på det här med barnprogram man älskade som visade sig vara skitdåligt några år senare.

Jag behövde inte be Anton åka in till Horred. När han kom tillbaka hade han redan köpt snus och choklad till mig. Ganska praktiskt med en pojkvän som kan läsa ens tankar, måste man erkänna.

Anyway, jag höll på att titta på Hitta Nemo när han kom tillbaka och lyckades pausa så att det blev en riktigt rolig bild som jag måste dela med mig av.

---

När jag var liten var jag helsåld på ett tv-program som hette Biker Mice From Mars. Någon som kommer ihåg det programmet? Min favorit var den vita musen. Jag fick en leksak med honom som var gjord av mjukt gummi och en gång "när han frös" la jag in honom i torkskåpet på hög värme. Han var inte vacker när mamma hittade honom...

Hursomhelst, så hittade jag ett avsnitt med dom igår som jag och Anton tittade på.
Gud, vad dåligt det programmet var -.-

... på det här med ifall det kanske skulle varit bättre att dra på sig svininfluensan.

Efter att jag tagit vaccinet igår mådde jag helt okej. Armen värkte lite grann, men jag tänkte knappt på det. Jag och Anton åkte till skolan vid fyra och jag satt i konsthuset och målade till tio. Under tiden kände jag hur jag mådde sämre och sämre, men jag kunde inte sätta fingret på vad som var fel.

Imorse vaknade jag vid sju-tiden av att det kändes som om någon slagit sönder min kropp med ett baseball-trä. Eller den beskrivningen låter ganska lindrig med tanke på hur det faktiskt kändes, men jag kan inte beskriva det bättre än så. När jag satte mig upp (med viss ansträngning) gjorde det så ont att jag trodde att jag skulle kräkas. När jag tittade i spegeln var hela mitt ansikte (inklusive läpparna) kritvita. Anton och jag började försöka klä på mig halv åtta. Kvart över åtta var vi färdiga.

Jag fick i mig lite frukost och sen var jag tvungen att sjukanmäla mig. Minsta kroppsrörelse gav mig en sån obeskrivlig smärta att jag var tvungen att sätta mig ner och försöka hålla tillbaka spyorna. Jag satte mig vid datorn i fem minuter för att ladda ner lite tecknade filmer och sen somnade jag.

När jag vaknade hade det mesta laddat färdigt, så nu har jag tittat på Hitta Nemo, Bumbibjörnarna, Micke och Molle och Dragon Ball. När Anton kommer hem funderar jag på om jag ska övertala honom att åka in till Horred och köpa chips och choklad till mig så att vi har något att äta när vi tittar på Flickan som lekte med elden ikväll.